”Om det är nödvändigt att sätta in marktrupper för att försvara vår
befolkning, kommer vi att göra det”, löd den israeliske försvarsministern
Ehud Baraks budskap.
I vanlig ordning är de goda råden många.
Utrikesminister Carl Bildt (m) uppmanar parterna att ”så snabbt som möjligt
förklara att de är villiga att återgå till den tidigare vapenvilan och
inställa alla stridshandlingar”.
Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, viftar med en
tulipanaros:
”I stället för att använda militärt våld måste Israel som den starkare
partnern [sic] i konflikten snarast se till att fredssamtalen återupptas och
att Gazas invånare får tillgång till livsnödvändigheter som vatten, el och
livsmedel.”
Problemet är att Gazaremsan kontrolleras av islamistiska Hamas som möjligen är
intresserat av en tidsbegränsad vapenvila – så länge den tjänar
organisationens långsiktiga syften – men inte av någon fred. Det är
nödvändigt att inse att Hamas är en öppet antisemitisk terroristorganisation
vars deklarerade mål är att utplåna staten Israel. Hamas hot om att svara på
de senaste dagarnas attacker med självmordsbombningar på israeliska ”kaféer
och gator” är talande.
Det råder ingen tvekan om att civilbefolkningen i Gaza är utsatt. Den drabbas
av den långvariga israeliska blockaden som begränsar införseln av bränsle,
mat, mediciner och andra förnödenheter. Den drabbas vid militära angrepp –
som nu – av ond, bråd död. Den lider dagligen under Hamas förtryck och
vanstyre.
Men det finns lidande också på andra sidan gränsen. Sedan Israel evakuerade
bosättningarna och drog sig ur Gaza i augusti 2005 har över 4¿000 raketer
och granater avfyrats från området, bara den senaste veckan rör det sig om
närmare 200 projektiler av olika slag. Omkring en kvarts miljon israeler i
landets södra delar lever med detta hot från skyn – med skräcken, med
ovissheten – mer eller mindre ständigt närvarande.
”Den israeliska befolkningen har rätt att leva i säkerhet”, fastslår Urban
Ahlin, som så många andra. Ahlin menar det säkert. Men hur menar han att det
skall gå till rent praktiskt? Förutsatt nu att Hamas inte låter sig talas
till rätta – ett föga troligt scenario.
Ingen stat kan i längden tolerera så gott som dagliga raket- och
granatattacker mot sin civilbefolkning utan att reagera och agera – i
slutänden med militära medel.
Israel är inget undantag.
Men förväntas av någon anledning att vara det.