Det var en oro med räckvidd, en avspegling av den ovisshet som nu gäller:
”Just nu vet jag ingenting: vem tog min make från sjukhuset och vart har de
fört honom? ... Med ett sådant här styre har Vitryssland ingen framtid
överhuvudtaget.”
Nödropet kom från hustrun till Vladimir Nekljajev, kandidat i söndagens
vitryska presidentval. Han misshandlades av kravallpolis på väg till
demonstrationerna på Oktobertorget i Minsk.
Överraskande många människor deltog i helgens demonstrationer – minst 10 000
personer hade vågat sig ut på gatorna. Lika överraskande var dock inte
svaret från kravall- och specialpolisen:
Brutalitet mot journalister, människorättsförsvarare och oppositionella
demonstranter.
Flera hundra personer uppgavs under måndagen ha gripits i det som, efter en
period av töväder i relation till EU, kan beskrivas som ett kliv bakåt för
den vitryska regimen.
EU:s utrikeschef Catherine Ashton krävde igår att de som gripits omedelbart
släpps. Men inget tydde på att den verklighetsfrämmande regimen skulle anta
en mer försonlig ton.
”Ingen kommer att lämnas ostraffad, ondskan måste straffas”, sade
inrikesminister Anatolij Kulesjov. Och då syftade han alls inte på de
säkerhetsstyrkor som gjort sig skyldiga till övervåld.
Enligt Rysslands president Dmitrij Medvedev är valet att betrakta som
”Vitrysslands interna angelägenheter”. Men varken skendemokrati eller
polisbrutalitet får ursäktas av omvärlden. Att EU:s tålamod är slut måste
tydliggöras.
Den europeiska organisationen för säkerhet och samarbete, OSSE, konstaterar
att rösträkningen inte uppfyller OSSE:s normer och principer.
Då hade den centrala valkommissionen i Vitryssland meddelat att 79,67 procent
röstat för Aleksandr Lukasjenko. Presidenten, som suttit vid makten sedan
1994, beräknas ha stöd hos mellan 30 och 40 procent av befolkningen.
Utrikesminister Carl Bildt (M) har med rätta påpekat att utvecklingen i
Vitryssland i söndags tog en dramatiskt negativ vändning.
Samtidigt är händelserna i Minsk en påminnelse om att Europas karta har
förändrats – och att den kan förändras igen.
För bara ett par årtionden sedan skapade säkerhetstjänster och polisbrutalitet
en skenbar stabilitet på stora delar av kontinenten. Men i längden kunde
varken de fascistiska diktaturerna i Sydeuropa eller de kommunistiska
diktaturerna i Öst- och Centraleuropa stå emot krav på folkstyrelse. Idag är
EU en demokratisk klubb som sporrar länder till förbättring.
I det isolerade Vitryssland har Lukasjenko ingjutit rädsla och samlat makten i
sin hand. Han har gjort sig förtjänt av titeln ”Europas siste diktator”.
Just den titeln lämnar utrymme för tillförsikt.