Alla strategiska mål och lite till har uppnåtts, menade premiärminister Ehud
Olmert när han i lördags utlyste ett ensidigt israeliskt eldupphör.
Dagen därpå utropade även Hamas vapenvila och förklarade sig som segrare. ”Vi
har stoppat anfallet”, sade Hamasledaren Ismail Haniya och hävdade att
”fienden har misslyckats att uppnå något av sina mål”.
Såväl Haniyas som Olmerts påstående går att ifrågasätta.
Sannolikt dikterades det israeliska beslutet att avsluta de militära
operationerna i hög grad av utrikespolitiska hänsyn. Det hade knappast
främjat förhållandet till den nya administrationen i Washington om Barack
Obama idag hade tvingats svära presidenteden till ackompanjemang av fortsatt
krigsmuller.
Något väpnat motstånd att tala om har den israeliska armén inte mött. Men det
är långt ifrån givet att den också, med Olmerts ord, förmått att krossa
terrorismens infrastruktur. Hamasföreträdare i Damaskus medgav visserligen
att organisationen hade fått utstå ”ett svårt slag” men bedyrade att
motståndet inte är brutet.
Det är möjligt att Israel – åtminstone för tillfället – lyckats att kraftigt
decimera Hamas militära förmåga. Gott så, låt vara att det bevisligen inte
räckt för att helt stoppa terrorbeskjutningen av israeliska städer och byar.
Någon motsvarande politisk försvagning har däremot inte åstadkommits.
Tvärtom. Risken är överhängande att Hamas, som kände av ett växande missnöje
bland befolkningen i Gazaremsan innan striderna började, nu försöker
exploatera den radikalisering som kan skönjas bland palestinierna till följd
av kriget.
Kruxet är att de tusentals raketer som avfyrats från Gazaremsan av olika
islamistiska grupper mot Israel de senaste åren har lagt grund för en
liknande radikalisering av den israeliska opinionen. Operation gjutet bly
har haft ett överväldigande stöd i befolkningen, som hoppats att en
demonstration av Israels militära överlägsenhet skall avskräcka från vidare
terrorbeskjutning.
Ändå kan regeringspartierna gå mot ett svidande nederlag i valet om tre
veckor. Likudledaren Benjamin Netanyahu, som gjort sig känd som en
oförsonlig motståndare till snart sagt varje eftergift åt palestinierna,
blir av allt att döma Israels näste premiärminister.
Vapnen tycks ha tystnat för denna gång. Det betyder inte att försoning och en
politisk lösning på konflikten kommit närmare. För att nå dithän krävs
aktiva och intensiva insatser från världssamfundet.
Freden är – som alltid – mycket svårare att vinna än kriget.