Kan det svida än, någon?
Idag är Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly centralgestalt när den årliga
Almedalsveckan rullar igång i Visby. Säkerligen ler han stort.
Det svider åtminstone.
”Alla” drar nu till Kalkstenshawaii. Men alla går inte segrande ur
Gotlandsspektaklet.
Företag, organisationer och kommuner lägger stora pengar på att synas under
den politiska veckan, men få drar en vinstlott. Enligt en undersökning av
PR-byrån Hill & Knowlton fick mindre än 5 procent av de icke-politiska
arrangörerna i Visby någon medieuppmärksamhet i fjol.
Förra sommaren handlade 48 procent av artiklarna från Gotland om politikerna.
Det är de som är vinnarna.
Som Lars Ohly.
Något är provocerande motsägelsefullt hos honom. Ohly är Sveriges argaste
partiledare. Han för en aggressiv klasskampsretorik – men med skratt och
glatt humör. Det är som Efter Arbetets (S) politiske redaktör Petter Larsson
sade om Ohly i Sydsvenskan den 18 juni: ”Han skäller på allt som rör sig ...
Men Ohly har ett problem ... Det funkar inte att vara arg och le samtidigt.”
Värre är ändå att Ohly har anledning att le.
Inte främst därför att det utgått ett påbud från partiets informationschef
Jenny Lindahl Persson att vänsterpartisterna måste putsa på sitt usla
varumärke genom att sluta vara arga och sura, och istället stråla. Utan
därför att den gamle kommunisten Lars Ohly definitivt har tagits in i den
politiska värmen.
I veckan har den rödgröna tågresan framhävt det faktum att Vänsterpartiet
numera är med och bygger oppositionens politik. I morgon har S, MP och V en
gemensam pressträff i Visby där de presenterar ”ny politik inför valet 2010”.
Ja, det är ett problem, eftersom några tunga inslag i V-politiken är nej till
EU och euron, ja till en betygs- och läxfri skola och ja till ökat statligt
ägande. För att inte tala om partiets tjatiga ”ner med USA” och den föga
ansvarsfulla överbudspolitiken.
Den som inte tror att Vänsterpartiet, idag i opposition och med bara 5,4
procents stöd enligt Synovate, redan har ett visst politiskt inflytande kan
fundera ett ögonblick över euron.
Någon ny folkomröstning om att byta valuta är inte aktuell utan
Socialdemokraternas stöd, enligt statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Det
äger sin logik, jasidan behöver vara enad. Kruxet är att Mona Sahlin (S)
även i eurofrågan håller Ohly i handen. Ingen omröstning ens nästa
mandatperiod, lyder det rödgröna beskedet.
Om mönstret får gå igen, att Reinfeldt ger Sahlin vetorätt och hon i sin tur
ger Ohly vetorätt, då är Sverige illa ute.
Då kan en ny svensk ”storhetstid”, där individer sporras att alstra välstånd
i en fri och öppen marknadsekonomi, hamna längre och längre bort.
Det svider mest av allt.