Det kostar att inte använda miljögifter och det är inte gratis att minska
klimatpåverkan, påpekade Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson i
Ekot igår.
Visst. Ekonomiska belastningar som gör jorden till en tjänlig plats i
framtiden är väl motiverade.
Men när Karlsson använder resonemanget för att försvara motståndet mot
genmodifierade grödor – och de samhällsekonomiska kostnaderna inställningen
medför – landar han fel. Det är skillnad på tungmetaller och växtsorter som
kan motverka hunger.
I en ny rapport beställd av Expertgruppen för miljöstudier analyseras tre
grödor som skulle kunna odlas i stor skala i Sverige – raps och sockerbeta
som tåler bekämpningsmedel och potatis som kan motstå svampangrepp. Genom
ökad avkastning och andra fördelar skulle en övergång till dessa grödor ge
en årlig samhällsekonomisk vinst på 275 miljoner kronor. På EU-plan handlar
det om mycket större belopp: cirka 20 miljarder kronor.
Därtill skulle behovet av bekämpningsmedel minska och stora arealer frigöras,
användbara för sådant som gynnar miljön.
Varför sker då inte omställningen? En av rapportens författare, Torbjörn
Fagerström, pekade igår på DN Debatt ut EU:s omfattande regelverk för odling
och ursprungsmärkning av GM-produkter samt en skeptisk opinion som viktiga
bromsklossar. Marginalerna blir för små.
Vore motståndet mot genmodifiering vetenskapligt grundat hade förlusterna inte
varit mycket att orda om. Men det bottnar i annat, som teknikfördomar och
starka lobbygruppers skepsis mot storföretag inom växtförädling.
Gener sprider sig spontant i naturen och har under lång tid fått människans
hjälp genom förädling av växter. Genetisk manipulation är inget nytt
fenomen, det nya är modern genteknologi som som ger en bättre precision.
Dessutom är GM-grödor efterhand ganska väl beprövade: förra året odlades de
på cirka 10 procent av jordens odlingsbara mark.
Härmed inte sagt att alla GM-produkter är ofarliga. Bara att varje manipulerad
organism måste bedömas på egna meriter. Så sker förvisso idag – varje
GM-produkt som finns på marknaden har riskbedömts av Europeiska
livsmedelsverket. Ändå kräver EU att varorna märks.
Är det rimligt utifrån ett konsumentperspektiv? Eftersom många väljer bort
GM-varor kan informationen framstå som efterfrågad. En annan tolkning är att
GM-stämpeln signalerar att myndigheterna, trots allt, ser produkten som
miljö- och hälsovådlig. Misstänksamheten underblåses.
En rimligare lösning, fortfarande med konsumenten i centrum, kan vara att låta
producenter som så önskar märka varor som är GM-fria.
Försiktighetsprincipen är viktig. Men den får inte drivas in absurdum och
måste vägas mot fördelar.
EU:s kluvna hållning framstår som resultatet av en krock mellan populism och
vetenskap. Klart är att den betingar ett högt pris.