Malmö är inte en stad, utan flera. För skolelever, till exempel. En lång rad
statistiska uppgifter vittnar om segregationen.
Rosengård har Sveriges högsta andel fattiga barn, 61 procent. I
Limhamn-Bunkeflo är motsvarande andel 10,6 procent, lägre än
riksgenomsnittet.
Malmö rymmer några av landets bästa och några av landets sämsta skolor. Mindre
än en tredjedel av eleverna på en av stadens högstadieskolor får behörighet
till gymnasiet, medan samtliga får det på en annan.
Skillnaderna mellan stadsdelarna är en delförklaring till Malmös problem,
påpekade ledamöterna i Kommission för ett socialt hållbart Malmö i en
debattartikel i DN igår. Skolans utveckling lyftes fram som en särskilt
viktig fråga. Samtidigt kom konkreta förslag på det området från annat håll.
I Sydsvenskan uppmanade Linnéskolans rektor Johan Revemark Malmös politiker
att byta taktik mot skolsegregationen. Skolorna måste i högre grad tvingas
att blanda elever från olika delar av staden. Bra skolor bör göra plats för
sex till åtta elever från sämre skolor i varje klass, menar han.
Skolkommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) är inne på samma linje. Hon
vill bygga ut bra skolor och låta de sämre krympa för att ge eleverna bättre
förutsättningar.
Det vore förstås bra om fler elever fick möjlighet att gå på de skolor som de
och deras föräldrar önskar, men någon universallösning mot
skolsegregationen är det knappast. Som Stjernfeldt Jammeh själv påpekar är
det främst barn till högutbildade föräldrar som gör aktiva skolval. Att fler
från den gruppen överger problemskolorna bidrar knappast till att resultaten
där höjs.
Stjernfeldt Jammeh talar också om att frångå dagens förtur på grund av
närhetsprincipen.
Ambitionerna är naturligtvis goda, men vad innebär dessa djärva förslag i
praktiken?
Revemark talar med erfarenhet av flytten av ett femtiotal elever från
Kroksbäck till Limhamn 2007, då Kroksbäcksskolan renoverades. Limhamnsbarnen
fick då fortsatt goda resultat och Kroksbäcksbarnen höjde sina betyg.
Fast det är en sak att flyttas på grund av renovering och en annan att
placeras i en klass för att fylla kvoten elever från fattigare områden med
sämre skolor. Risken för stigmatisering är uppenbar.
När sprickorna mellan stadsdelar ska tätas kan det vara lockande att ta den
sociala ingenjörskonsten till hjälp. Men det är barn och ungdomar det
handlar om – inte brickor i ett strukturellt politiskt spel.
Skolplaceringarna bör även fortsatt bygga på rimliga avstånd och frivilliga
val. Det måste gå att minska segregationen utan att göra avkall på respekten
för individer. Dit når Malmö först då samtliga skolor håller god kvalitet.