Mötet enades om en omfattande och genomgripande handlingsplan för att med
gemensamma krafter återställa förtroendet för och stabiliteten på
finansmarknaderna – och samtidigt försöka gjuta ny kraft i den globala
ekonomin.
Åtminstone i princip.
Slutdeklarationen innehåller dock få konkreta förslag. Först till nästa
toppmöte i april skall de praktiska detaljerna vara utarbetade. Det är inte
givet att det ambitiösa tidsschemat håller. Ambitionsnivån är hög, kanske
för hög för att en fullskalig lösning skall ligga för handen redan inom fem
månader.
Frågorna är komplexa. Att utarbeta gemensamma regelverk för hur banker,
kreditinstitut och andra finansaktörer skall arbeta och övervakas i
framtiden lär kräva kunskaper och politisk fingertoppskänsla utöver det
vanliga. Redan nu syns tecken på att nationell prestige och ideologiska
låsningar hotar att ställa sig i vägen för lösningarna.
Men rätt är viktigare än snabbt. De akuta svårigheterna tycks vara över.
Framtida regleringar får inte lägga hämsko på finansmarknaderna och i onödan
fördyra kapitalanskaffning för företag och hushåll.
Samtidigt har Washingtonmötet haft en symbolisk betydelse som inte får
underskattas.
G20-länderna, som står för drygt 85 procent av världens totala BNP, försäkrar
att de skall arbeta gemensamt för att ”återställa den globala tillväxten och
åstadkomma välbehövliga reformer av de finansiella systemen”. Tillsammans
med löftena om en rad omfattande stimulanspaket kan det förhoppningsvis
lugna oroliga marknader.
Minst lika viktigt i sammanhanget var mötets utfästelser om frihandel. Det
gäller att fullfölja den så kallade Doharundan samtidigt som G20-staterna
förbinder sig att inte upprätta några nya handelshinder eller andra
restriktioner för investeringar, gods och tjänster under de kommande tolv
månaderna.
Skrivningen tillkom, enligt The Washington Post, trots hårt motstånd från
Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Men överenskommelsen förpliktar inte
bara honom, utan även USA:s tillträdande president Barack Obama, från att
avhålla sig från protektionistiska hugskott.
Därmed reduceras sannolikt risken för att det kommande maktskiftet i Vita
huset skall göra USA mindre frihandelsvänligt.
Det är goda nyheter för världsekonomin. Och kanske just den ursäkt som Obama
behöver.