Det blev en liten flicka. En blivande kronprinsessa.
Och över hela det avlånga kungariket, från Treriksröset i norr till Smygehuk i
söder, hördes ett samfällt lyckojoller.
Inte från den kungliga babyn men väl från alla andra, höga som låga.
Flaggor vecklades ut och hissades i det bleka gryningsljuset. Klockan tolv
ekade den kungliga kanonsaluten.
Även för den mest förhärdade republikan är den givna, första reaktionen att
gratulera de lyckliga nyblivna föräldrarna och önska den lilla all lycka.
Det kan hon behöva.
För det är svårt att se prinsessans situation som särskilt avundsvärd, även om
hon är född med kunglig silversked i mun.
Som Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, konstaterade i P1-morgon
igår:
”Den här lilla prinsessans liv är fullständigt förutbestämt, hennes yrkesval
är klart, vi vet i vilken kyrka hon kommer att gifta sig en gång i tiden, vi
vet i vilken kyrka hon kommer att begravas, vi vet var hon kommer att
tillbringa somrarna någonstans. Det är väldigt mycket som redan är klart.”
Snitslad bana från vaggan till graven, med andra ord. Mätt – 51 centimeter –
och vägd – 3 280 gram – och så kommer det att fortsätta. Ett liv i det
kungliga slottet väntar. Ständigt påpassad. Aldrig privat, alltid offentlig.
För rojalisterna, som onekligen haft ett par svåra år där kungliga skandaler
stulit mycket av glansen från prinsessbröllop och annat, anländer
tronarvingen som på beställning.
Räkna med att stödet för monarkin kommer att tillta – åtminstone på kort sikt.
Babylycka säljer inte bara tidningar utan stödjer också monarkin som
institution. En institution som redan har ett brett folkligt stöd, trots att
den svenska monarkin i praktiken är något av en kuliss. Formellt är kungen
fråntagen all politisk makt. Hans uppgifter som statschef är ceremoniella,
representativa.
Så har det varit sedan Torekovskompromissen 1971, som fortfarande har brett
stöd i riksdagen. Att exempelvis Socialdemokraterna har kravet på republik
inskrivet i partiprogrammet är mest en gest.
Kravet på att kungahuset ska stå utanför och över politiken får ibland
parodiska effekter, som när kungen ska hålla tal till riksdagen och nationen
och tvingas fylla det med trivialiteter som inte kan reta någon.
Så varför bråka?
För principernas skull.
Det står en glans kring kungahuset som trots allt ger dess medlemmar stor,
informell makt. Och fortfarande förväntas de folkvalda buga, nicka och
svassa inför dem som ärvt sin position.
Det centrala argumentet är och förblir att i en demokrati föds man inte till
statschef eller andra viktiga uppdrag, man väljs – och man kan avsättas.
Monarkin är en anakronism, något som tillhör en svunnen tid.
I det sammanhanget är en liten flickas rätt att så småningom få välja sitt
eget liv inte avgörande men heller inte oväsentlig.