Det delbokslut som kan avläsas i opinionsmätningarna talar ett ganska tydligt
språk. Avståndet fram till de rödgröna är fortfarande stort – 13,4
procentenheter i juni månads Sifobarometer. Den efterhängsna FRA-debatten
förbättrar inte precis läget.
Om inte statsminister Fredrik Reinfeldt (m) uttrycker någon direkt oro över
regeringens läge – han verkar tvärtom rätt oberörd inför frågor i ämnet – så
tycks nervositeten vara desto större på andra håll. Hur skall det egentligen
gå? Snart är det dags att börja tänka på nästa riksdagsval.
Och det börjar komma goda råd.
Toppa laget, Reinfeldt, löd rubriken över Dagens Nyheters huvudledare i
söndags, som ett eko från förre statsministern Göran Perssons (s) skryt
2004. Igår morse diskuterade DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal frågan med
socialdemokraternas förre partisekreterare Lars Stjernkvist i radions
P1-morgon. Stjernkvists tes var, knappast överraskande, att alliansens
uteblivna framgångar helt och hållet beror på felaktig politik. Ekdal
hävdade å andra sidan att bristerna finns i kommunikationen och förmågan att
förmedla budskapet.
För åtskilliga av landets väljare kan det säkerligen framstå som både och. Det
är fullt möjligt att både ogilla FRA-beslutet och förundras över den
politiska hanteringen. Det är lika möjligt att på en gång invända mot
ändringen av fastighetsskatten och stå frågande inför regeringens avsikter.
Men här någonstans kan man också vända på steken och fråga sig om det inte kan
finnas en risk för en regering att uppfattas som allt för lättgenomskådad.
Till exempel genom en regeringsombildning.
I DN:s i och för sig inte oävna förslag till Reinfeldt ryms flera betydande
näringslivsföreträdare, bland dem Svenskt Näringslivs ordförande Signhild
Arnegård Hansen.
Svenskt Näringsliv hör till regeringens otåligaste och mest indignerade
kritiker: skattesänkningarna har varit för små, överskotten i statsbudgeten
för stora och insatserna på arbetsrättens område av intet värde. Missnöjet
kan hänga ihop med att hos just denna organisation var förhoppningarna om
ett systemskifte väldigt stora efter den borgerliga valsegern 2006.
Vore det klokt att ge ett så tydligt missnöje representation i regeringen? Att
politiken skulle svänga och gynna kapital- och ägarintressena hade framstått
som närmast övertydligt. De ”nya moderaternas” ambitioner att bli ett stort
parti för alla samhällsgrupper hade sannolikt stäckts.
Detta bara som en reflektion i sommarvärmen.
PS. När Göran Persson långt om länge verkligen ”toppade” sitt lag förlorade
han valet.