Vapenvila är ett missvisande ord för läget i Syrien. Det blev sorgligt tydligt när FN:s särskilda sändebud, Kofi Annan, på tisdagskvällen informerade säkerhetsrådet om utvecklingen i landet. Han beskrev situationen som ”fullständigt emot det internationella samfundets vilja” och vittnade om våldsutbrott i syriska städer efter FN-observatörers besök.
Det finns rent av trovärdiga uppgifter om att regimstyrkor sökt upp och dödat personer som talat med observatörerna. Satellitbilder visar också att trupper inte dragits tillbaka som avtalat och att artilleribeskjutningen av städer fortsätter. Enbart på tisdagen ska 38 syrier ha dödats.
Annan vill nu att antalet observatörer utökas snabbt, från ett tiotal till 300 stycken. Men det kan visa sig vara lättare sagt än gjort. Damaskus ger beskedet att observatörer från stater som anses vara fientligt inställda till regimen inte kommer att godtas. Till den kategorin räknas medlemmarna i den internationella kontaktgruppen Syriens vänner – alltifrån USA till arab- och EU-länder. Minst en observatör ska redan ha nekats inresa till följd av sin nationalitet.
Enligt FN har omkring 9 000 syrier dödats sedan protesterna mot regimen i landet inleddes i fjol. Det kan då framstå som gåtfullt att världssamfundet inte agerat mer kraftfullt för att rädda syriska liv. Förklaringen är till stor del oenigheten i säkerhetsrådet om vilka åtgärder som är på sin plats.
Gång på gång har Kina och Ryssland blockerat hårda förslag med hänvisning till respekt för Syriens inre angelägenheter. Så även nu när västländerna i säkerhetsrådet vill skärpa tonen mot den syriske diktatorn Bashar al-Assads regim. Förslaget från Moskva och Peking är istället att hålla fast vid den sexpunktsplan för fred som Annan har förhandlat fram.
Som om det skulle tjäna något till att hålla fast vid en plan som al-Assad så uppenbart ignorerar.
Till saken hör förstås att inte ens ett enigt säkerhetsråd hade kunnat agera hur hårt som helst. Syrien är en betydande aktör i Mellanöstern och en militär intervention – som den Natoledda i Libyen – hade kunnat bli gnistan som fått en storkonflikt att flamma upp i regionen. En sådan risk vore förstås oförlåtlig att ta, men det saknas inte utrymme för säkerhetsrådet att vidta andra åtgärder. När så inte sker illustreras åter beklämmande brister i FN-systemets uppbyggnad och funktionssätt.
Det kan inte ses som annat än en skamfläck på FN-baneret när en diktatur – ännu en god bit in på 2000-talet – kan döda tusentals medborgare och driva gäck med världssamfundet, utan att det gör långt mer än att titta på.