Nyckelorden och rubrikerna talade sitt tydliga språk i gårdagens nyhetsrapportering om David Camerons artikel i The Sunday Telegraph. Huvudsaken sades vara att den brittiske premiärministern öppnade för "EU-omröstning", bland annat eftersom han är pressad av EU- och euroskeptiker i sitt eget konservativa parti.
Men han betonar också att tiden inte är mogen ännu – allt handlar om hur EU utvecklas.
David Cameron skriver alltså om en folkomröstning, men han framhåller också – helt korrekt – att det i grunden inte är ett reellt alternativ just nu. Han pekar dessutom på svårigheterna att ordna en folkomröstning om ett EU-medlemskap som redan gäller; det handlar inte om ett ja eller ett nej om det brittiska medlemskapet. Också ett ja vore komplicerat:
"Alla förslag om förändringar skulle bemötas med att det brittiska folket redan sagt sitt. Men varken det brittiska folket eller jag är nöjda med vad vi har i dag. Det jag vill och det jag tror att den stora majoriteten av britterna vill är att förändra vårt förhållande till EU.
Nyckelordet i David Camerons artikel är just förhållande. Han tar avstamp i kritiken – för höga kostnader för mycket byråkrati, för stor inblandning i brittiska angelägenheter – och efterlyser ett tydligt svar på frågan vad Storbritannien vill ha ut av sin relation med Europa.
Paradoxalt nog kan den brittiska kritiken vara bra för unionen.
EU är inte färdigt. Medlemsländerna ska påverka dess utformning.
De svårigheter som unionen brottas med idag är inte anledning nog att tiga still. Det är viktigt att Europas politiska ledare talar öppet om unionens grundläggande syften, möjligheter och begränsningar.
EU förändras mycket snabbt. Cameron konstaterar att europrocessen går mot en mer integration av penningpolitiken. Men i detta tar han tydligt avstånd från att unionen i övrigt utvecklas mot mer federalism.
Rätt tänkt. EU ska vara en union med suveräna nationer.
Storbritannien vill inte stillatigande titta på när de stora euroländerna håller på att förändra unionen – Cameron engagerar sig för hemmapubliken skull, men hörs också utomlands. Här kan finnas inspiration att hämta också för Sverige och statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som just nu tycks förhålla sig mycket avmätt till EU:
Cameron vill att de traditionellt EU-skeptiska britterna ska vara delaktiga, men pekar på att denna delaktighet förutsätter att det finns en politisk förståelse och debatt som vågar diskutera vad EU ska vara och hur relationen till Storbritannien ska se ut.
Ska EU ha en framtid – också efter eurokrisen – måste medlemsländerna stå upp mot nationalism och protektionism, men också se upp för ökad överstatlighet. När den hårda kärnan marscherar allt raskare behöver de mer EU-kritiska länderna diskutera hur de ska förhålla sig.