I USA:s reviderade nationella säkerhetsstrategi, National Security Strategy,
som nyligen offentliggjordes, återfinns ordet democracy tjugofyra gånger. I
samma dokument, årsmodell 2006, när George W Bush satt i Vita huset, går det
att räkna till femtiotvå democracy.
Enkel matematik. Men möjligen med djupare innebörd.
Obama bars till makten av enorma förhoppningar – både i och utanför USA – om
att han var mannen att återupprätta USA:s skamfilade anseende. Hopp och
förändring – hope and change – var orden som sammanfattade Obamas kampanj.
Ord som världen över skapade hopp om förändring.
Halvannat år med Obama som president har bland annat inneburit en nyttig
påminnelse om att det i vår föränderliga värld finns motsättningar som inte
förändras i första taget: grundläggande ideologiska och ekonomiska
konflikter.
För Bush var demokratispridning ett nyckelord. Eller som det formulerades i en
central mening i National Security Strategy 2006: att främja demokrati är
det långsiktigt mest effektiva sättet att öka internationell stabilitet,
minska regionala konflikter, motverka terrorism och extremism och sprida
fred och välstånd.
Men Bushs försök att sprida demokrati – med vapen i hand om så krävdes – gav
ett i bästa fall blandat resultat.
I den nya nationella säkerhetsstrategin ges exemplets makt snarare än
vapenmakt en central roll:
”Mer än något annat vi företagit oss har kraften i USA:s exempel bidragit till
att sprida frihet och demokrati i omvärlden.”
Att USA föregår med gott exempel, bland annat när det gäller respekten för
mänskliga rättigheter, är viktigt. Men det är inte en magisk formel som kan
lösa alla problem.
De regimer vars maktinnehav baseras på våld och förtryck av det egna folket
lär inte låta sig bländas, hur skinande vit den amerikanska rustningen än är.
Skillnaderna mellan USA:s säkerhetsstrategi modell Obama och modell Bush skall
inte överdrivas. Kontinuiteten är påtaglig. Men det är också en ny
ödmjukhet, sannolikt påverkad inte minst av USA:s ekonomiska svårigheter.
”Ett ungt sekels bördor kan inte lastas enbart på amerikanska skuldror”,
skriver Obama i förordet.
Budskapet är tydligt. Men lyssnar någon?
Europa har under decennier kunnat leva i fred och ett tämligen bekymmerslöst
välstånd medan USA stått vakt och motat hoten. Nu känns världen osäkrare än
på länge.
I denna stund är det inte Amerikas vacklande styrka som i första hand inger
oro. Snarare den bristande beredskapen – och den bristande viljan – hos
USA:s allierade bland demokratierna att just axla sin del av ansvaret.
En friare, säkrare och mer demokratisk värld kan USA inte bygga ensamt. Inte
ens med Barack Obama i Vita huset.