Förhandlingarna går fortsatt trögt och det är inte någon hemlighet att
världens ledare har svårt att komma överens om både storleken på och takten
i utsläppsminskningarna av koldioxid och andra växthusgaser. Invändningar
har i första hand kommit från länder som Kina och USA.
För att undvika ett dödläge i överläggningarna föreslog
Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen att Köpenhamnsmötet skall nöja
sig med att utarbeta en ”politiskt bindande” uppgörelse. Denna skall dock
ses som inledningen av en process mot ett juridiskt förpliktande avtal.
Därigenom hoppas han kunna ge förhandlarna tid att bena ut detaljerna till
det planerade toppmötet i Mexico City nästa år.
Initiativet, som Rasmussen kallat ”en överenskommelse, två steg”, diskuterades
vid helgens Apec-toppmöte i Singapore. Där ställde sig alla de 21 deltagande
länderna, inklusive Kina och USA, bakom det danska förslaget.
Betydelsen av att Apec-länderna är fortsatt med kan inte nog understrykas.
Tillsammans står de för nästa två tredjedelar av världens koldioxidutsläpp.
Ändå är det lätt att redan nu avfärda Köpenhamnsmötet som ett misslyckande.
Och visst finns det anledning att efterlysa mer omfattande klimatåtaganden –
inte mindre – och skarpare skrivningar – inte fluffigare. Men, för att tala
med USA:s president Barack Obama: vi får inte låta det perfekta bli det
godas fiende.
Det bästa hade givetvis varit om mötet i Köpenhamn hade kunnat sluta med nytt
globalt klimatavtal. Men det är inte politiskt möjligt. Det får dock inte
leda till att överläggningarna rasar samman, vilket skulle innebära ett näst
intill irreparabelt avbräck.
I Sverige har oppositionen förebrått statsminister Fredrik Reinfeldt (M) för
att han har tonat ner förhoppningarna inför Köpenhamn. Genom att skapa höga
förväntningar ökar också trycket på politikerna att leverera, argumenterar
de rödgröna.
Det är sant. Inom rimliga gränser. Orealistiska förväntningar är inte heller
klimatsmart.
Som ordförande i EU måste Reinfeldts främsta prioritet vara att se till att
processen håller igång och att den håller kursen. Om Köpenhamnsmötet – i
enlighet med Lars Lökke Rasmussens tvåstegsplan – slutar med klara
politiska utfästelser om fortsatta insatser på klimatområdet vore det ett
acceptabelt utfall, låt vara långt ifrån idealiskt.
Men att ett nytt internationellt klimatavtal kommer till stånd är trots allt
viktigare än var det kommer till stånd.