I ett avseende är åtgärden logisk. Den som såg söndagskvällens Agenda i SVT
hörde hur Carnegie kallades ”återfallsförbrytare”. En kommentar löd: ”De har
ett belastningsregister som skulle få en kåkfarare att rodna.”
Så som Carnegie betett sig de senaste åren – med lagbrott, extremt höga risker
och utmanande interna belöningssystem – är företaget knappast värt att
överleva.
Kruxet är att banker och finansinstitut kan vara samhällsviktiga.
Systemviktiga.
Ekonomijournalisten Olle Rossander resonerade klokt i Agenda, och medgav en
tidigare missbedömning. ”Jag hade fel”, sade Rossander om att han först
tyckte det var en god idé att låta amerikanska storbanken Lehman Brothers gå
omkull: ”De var systemviktiga. Det gick åt pepparn.”
Det svåra är givetvis att veta om Carnegie är systemviktig. Nu bedöms banken
så, av regeringen och berörda myndigheter. Då låter det också rimligt att
staten garanterar stabiliteten genom att Riksgälden går in och tar över
verksamheten i väntan på att dotterbolagen säljs på affärsmässiga villkor.
Systemet får inte svaja. Kunder kan inte oförskyllt komma i kläm.
Skattebetalarna skall så långt det är möjligt hållas skadeslösa.
Men samtidigt kan en bank inte drivas hur som helst. Det är bra att det slås
fast.