Tolgfors verkar uppenbart vara på väg att lyckas med det som hans föregångare
inte mäktat med:
Att gå från ett urholkat invasionsförsvar till ett professionellt
insatsförsvar som styrs av behov och uppställda säkerhetspolitiska mål
snarare än av regional- och arbetsmarknadspolitiska hänsynstaganden eller
försvarets behov av att hitta nya uppgifter för den befintliga
organisationen.
Det är utmärkt.
Att bedriva försvarspolitik utifrån en önskan att rädda glesbygdsregementen
och skydda den inhemska försvarsindustrin är i längden ohållbart, vilket
också alliansregeringen insett.
Försvarsmakten har sedan det kalla krigets slut haft svårt att hitta sin
identitet, oavsett regering. Ekonomin har utvecklats till ett svart hål som
kontinuerligt vidgats mer och mer. Så till den grad att försvarspolitiken i
allt större utsträckning kommit att dikteras från finansdepartementet.
Därför är det positivt att försvarsministern nu tycks återta kommandot över
försvarspolitiken.
Genom att införa frivilligrekrytering hamnar försvarets användbarhet och
förmåga i fokus. Förbandsenheterna kommer att utbildas, öva och utföra
insatser tillsammans. Samma förband skall, enligt Tolgfors, kunna utföra
uppdrag både inom och utom landets gränser, och kompetensen skall
genomgående vara helt jämförbar med de utlandsstyrkor Sverige har idag.
Tyvärr råder i dag ingen blocköverskridande samsyn i försvarsfrågan. Anders
Karlsson (S), ordförande i försvarsutskottet, förespråkar istället att
värnplikten behålls, kortas till tre, fyra månader och används som frivillig
rekryteringsbas till ett insatsförsvar. Men priset för sådan
värnpliktsnostalgi blir alltför högt.
Det försvar som finns skall vara funktionellt, kostnadseffektivt och ha
beredskap att kunna sättas in med kort varsel i händelse av en kris. Idag är
det bara en liten del av de förband som utbildas som har krav på sig att
överhuvudtaget kunna utnyttjas till någon verklig uppgift.
Nu återstår att se om Tolgfors marscherar i takt. Målet tycks inställt på att
inleda försvarets omställning innan nästa års riksdagsval.
Ur försvarspolitisk synvinkel innebär det en risk. Sommarens
opinionsundersökningar indikerar ett jämnt val med oviss utgång. En rödgrön
seger skulle med stor sannolikhet innebära en förändring av
försvarspolitiken.
Men försvaret kan inte byta inriktning vart fjärde år. Därför vore det
välkommet om partitaktiken inför nästa års val fick ge vika till förmån för
en försvarslösning som båda blocken kan acceptera.