Det verkar som om ”aggressiv skatteplanering” lockar fram finansminister Anders Borgs (M) aggressivare sidor.
Och den som blir arg tappar lätt sitt goda omdöme.
Fast ilskan är nog mest spelad. Snarare handlar Borgs utspel om populism. Inte heller det en bra grund för skattepolitiska beslut.
Enligt Borg går staten varje år miste om cirka 6,3 miljarder kronor i skatteintäkter på grund av olika företags räntetrixande.
De omtalade ”räntesnurrorna” som Borg vill bromsa är ett sätt att minska skatten genom att ta interna lån inom en koncern, lån som ger upphov till räntekostnader som i sin tur minskar den beskattningsbara vinsten.
Finansministerns lösning på problemet är att låta Skatteverket avgöra när ett skatteupplägg är affärsmässigt rimligt och när syftet enbart är att undvika skatt.
Mot detta protesterade i veckan tjugosju tunga näringslivsföreträdare. I ett gemensamt brev till Borg kritiserar de förslaget för att det brister i rättssäkerhet och förutsägbarhet.
”Det vi vänder oss emot är att man flyttar beslutet till Skatteverket, man måste ju ha lagar som beslutas av riksdagen”, sade en av undertecknarna, Rune Andersson, i Studio Ett i torsdags.
Visst har Borg rätt i att det kommer att ta tid att utreda frågan, att det kommer att ta tid att få ett riksdagsbeslut. Och under tiden kommer staten att gå miste om skatteintäkter.
Men det får regeringen försöka leva med. Demokrati och rättssäkerhet kräver tid och eftertanke.
Skattesystemet, detta brokiga lapptäcke, blir knappast bättre av ännu mer hafsigt tråcklande.
Skräddarmästare Borg håller på att snurra till det både för sig själv och för regeringen.