Det är bråttom nu. Intensiva förhandlingar pågår om ramarna för EU:s nya finanspolitiska pakt. Stridsfrågorna är alltjämt många och vid EU-toppmötet i Bryssel på måndag bör utformningen i princip vara klar.
Bråttom är det också för Sverige att ta ställning till frågan om deltagande i pakten. För att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ska få ett klart förhandlingsmandat bör de folkvalda enas kring en hållning redan vid hans samråd med EU-nämnden i morgon.
Tyvärr är det inte säkert att Reinfeldt får den majoritet för att gå med i pakten som regeringen önskar. Oppositionspartierna har hittills sagt nej, om än med olika eftertryck.
Motståndet förvånar. För givet omständigheterna är det svårt att se några egentliga nackdelar med att delta. Dels uppfyller Sverige redan paktens budgetregler, dels har de svenska förhandlarna fått tydliga försäkringar om att de legala bindningarna enbart gäller euroländer. Det har också getts garantier för att deltagande inte är något slags försteg in i eurosamarbetet.
Samtidigt är fördelarna med att delta i pakten tydliga.
Enligt planerna ska samtliga länder som ansluter sig få vara med vid minst ett eurotoppmöte per år. Dörren ställs alltså på glänt för att släppa in Sverige vid avgörande samtal om frihandel, finansmarknadsregler och EU:s inre marknad.
”Det vore konstigt om vi ersatte den svenska flaggan med en tom stol”, påpekar finansminister Anders Borg (M).
Så sant.
Inte minst genom exportberoendet kommer Sverige tveklöst att påverkas av besluten vid framtida eurotoppmöten. Då är visst inflytande långt bättre än inget alls.
Oppositionspartiernas invändningar är huvudsakligen variationer på samma tema: rädsla för att regeringen med sitt ja till pakten smyger Sverige närmare fullt deltagande i eurosamarbetet.
Senast i tisdags förklarade Tommy Waidelich, Socialdemokraternas talesperson i ekonomiska frågor, att partiets nej står fast. Miljöpartiet kräver i sin tur att Sverige ska få formellt undantag från att gå med i valutaunionen, vilket kan ta hela år att förhandla fram.
En sak talar lyckligtvis ändå för fotbyten. Inför EU-nämndsmötet torde oppositionspolitikerna knappast kunna undgå att ställa sig frågan: Hur sannolikt är det att svenskarna skulle påtvingas en valuta de inte vill ha?
Det blev tydligt nej till euron i folkomröstningen 2003. Och i skuldkrisens spår har stödet för att ersätta kronan sjunkit till nya bottennivåer. Nog framstår det då som väl konspiratoriskt att tro att regeringen försöker gå emot folkviljan. För det vore inte bara politiskt svårt – det vore politiskt självmord.