I Ekots lördagsintervju igår befäste Centerledaren Maud Olofsson sitt nyvunna
ledarskap i kärnkraftsfrågan.
Frågorna hon fick kring alliansens energiöverenskommelse var detaljerade och
sköt upprepade gånger in sig på kärnkraftens framtida vara eller icke vara.
Men Centerledaren lät sig inte pressas in i ett hörn.
Stärkt av förnuftsstyrda reaktioner bland landets överrumplade Centerpolitiker
på partiets kommundagar i Visby kunde hon med emfas rättfärdiga sin nya
pragmatiska energilinje:
Kärnkraftspolariseringen i svensk politik är osund och alliansens energi- och
klimatuppgörelse har stöd hos svenska folket.
Och med adress förbigångna förtroendevalda och gräsrötter – Centerstämman äger
rum först i maj – var budskapet kort och torrt:
Ibland måste man som ledare ta svåra beslut på egen hand.
Nu var det enligt Olofsson upp till väljarna att ”vänja sig” vid Centerns
omsvängning och Centerrörelsen att ”smälta” uppgörelsen.
Även om hon undvek att beröra grunden för uppgörelsen – att förnyelsebara
energikällor knappast kommer att kunna ersätta eller fasa ut kärnkraften i
det svenska elförsörjningssystemet under överskådlig tid – hyllade hon
överenskommelsen i dess helhet utifrån politikens grundvillkor:
”Kompromisser är det finaste vi har i politiken.”
Med alliansens överenskommelse får realistiska överväganden styra: energi- och
klimatmålen är ambitiösa men ledstjärnan måste vara en trygg elförsörjning,
något som är avgörande för Sveriges ekonomiska utveckling.
Olofssons plädering i Ekot för att häva förbudet mot ny kärnkraft, den
historiska uppgörelsens hårda kärna, var välgörande rationell. I och med att
blockeringen kring kärnkraften nu upphör kan regeringen hitta lösningar som
fungerar för framtiden.
Frågetecken återstår dock. Principen att inte ställa upp med statliga medel
till investeringar i ny kärnkraft – en av Olofssons käpphästar i
överenskommelsen – är en sak. Också privata kärnkraftsinvesteringar lär
förutsätta statliga försäkringsgarantier.
Kanske mest välgörande var Olofssons utläggning kring sin blocköverskridande
samtalsinvit. Här lät hon som en taleskvinna för den kärnkraftsrealistiska
delen av Socialdemokraterna – dock utan att plocka poäng på den rävsax
partiledaren Mona Sahlin (S) befinner sig i:
”Jag tänker inte lägga någon prestige i det här.”
En olycklig blockering i svensk politik är på väg att försvinna. En
känslomässig knut, inte minst för Centern, kan lösas upp. Nu återstår också
för Socialdemokraterna att visa samarbetsvilja och ledarskap. Så att gamla
energiblockeringar inte återuppstår som nya politiska block.