Märkligt men sant: trots sina revolutionära traditioner, trots näst intill ständiga demonstrationer, manifestationer och protestaktioner har Frankrike bara haft en vänsterpresident under femte republiken, som tog sin början 1958 – François Mitterrand.
Men efter dagens andra och avgörande valomgång kommer av allt att döma en socialist att åter ta plats i Elyséepalatset:
François Hollande.
Den sittande högerpresidenten Nicolas Sarkozy går enligt opinionsmätningarna mot nederlag. Sarkozys närmast desperata uppvaktning av främlingsfientliga och högerpopulistiska Front Nationals väljare i kampanjens slutskede har inte gett tillräcklig utdelning.
Det ligger en viss tillfredsställelse i detta – synden straffar sig själv.
Dessvärre är det högst tveksamt om Hollande är den president Frankrike behöver och den franske president EU behöver: en ledare som kan förnya politiken.
Hollande är en partigängare, en vad det verkar tämligen fantasilös sådan, en politruk som tjänat sitt levebröd inom den offentliga sektorn och politiken.
Hollande har sagt sig vilja omförhandla EU:s finanspakt. Den är alltför ensidigt inriktad på besparingar, ekonomin behöver också stimuleras om tillväxten ska ta fart, resonerar den franske kandidaten.
Rätt. Men den stimulans Hollande tänker sig för Frankrikes del består huvudsakligen av ökade offentliga utgifter: exempelvis sänkt pensionsålder och fler anställda i en redan uppsvälld offentlig sektor som länge varit för stor för landets bästa och som idag spenderar motsvarande 56 procent av Frankrikes BNP.
Reformerna ska betalas med hjälp av höjda skatter, bland annat en straffskatt på 75 procent på de högsta inkomsterna. Det handlar mer om symbolik och populism än sund ekonomisk politik.
Nicolas Sarkozy vann presidentvalet 2007 med löften om att bryta med det förgångna, om förändring.
Av detta blev inte mycket.
Nu tycks de franska väljarna satsa på en nostalgitripp. Då kan Hollande bli presidenten som håller vad han lovar. Tyvärr.