Utredningen skulle ”göra en samlad översyn” av Regeringsformen från 1974,
Sveriges tyngsta grundlag. Det mesta i landets statsstyrelse fick
ifrågasättas, men inte monarkin: kungen skulle sitta säkert.
Majoritetsval. Författningsdomstol. Skilda valdagar. Bortplockade spärrar i
personvalet. Tänk om ...
Men inget av detta blir verklighet.
Igår kom slutbetänkandet En reformerad grundlag (SOU 2008:125). Över 900
sidor. Ordföranden Per Unckel (m) såg hyfsat stolt ut på presskonferensen i
Rosenbad. Frågan är varför. Slutresultatet är fattigt, trots att vissa
ledamöter hade höga ambitioner. Som Peter Eriksson (mp), som sade sig
tillhöra ”en mer reformistisk kampfalang”.
Jodå, en rad förslag läggs fram.
Personvalsspärren till riksdagen sänks från 8 till 5 procent så att alla val
får samma spärrnivå, en pedagogisk fördel om inte annat. Valdagen flyttas en
vecka, till andra söndagen i september, för budgetens skull. Kommunala
folkomröstningar underlättas, och extraval i kommunerna möjliggörs. Lagrådet
stärks och det så kallade uppenbarhetskravet tas bort – det behöver inte
föreligga en uppenbar motstridighet mellan en lag och en grundlag för att en
domstol skall kunna ge grundlagen företräde.
Dessutom blir Regeringsformens språk modernare. Könsneutralt blir det också.
Vilket inte skadar.
Men det slående är frånvaron av genomgripande reformer, fantasisprakande
tankegångar, en pulserande vilja att rusta upp det svenska folkstyret.
Medborgaren måste få en känsla av att vara makthavande, inte maktlös.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Så inleds Regeringsformens
portalparagraf. Kruxet är att partierna inte riktigt tycks lita på folket.
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein formulerade det kärnfullt redan för två år
sedan: risken är att Grundlagsutredningen ”inte blir något annat än summan
av de representerade politiska partiernas inskränkta partiintresse”.
Och så blev det. Vad som nu läggs fram är en kompromiss, vad sju
riksdagspartier till nöds kan gå med på utifrån sina egna egoistiska
utgångspunkter.
Breda överenskommelser är självfallet en fördel i grundlagsfrågor.
Regeringsformen kan inte stöpas om vart fjärde år, eller som
kommittéledamoten Morgan Johansson (s) uttryckt saken: ”Sverige är ingen
bananrepublik.” Så det klena resultatet förvånar inte, även om det är
beklagligt.
Grundlagsutredningen kan inte ens sägas ha levt upp till sin uppgift att
”skapa debatt och stimulera det offentliga samtalet om författningspolitiska
frågor”.
Väljarna hade förtjänat mer. Demokratin hade förtjänat mer.