Med valet av USA:s president Barack Obama visar kommittén åter sin brist på
fingertoppskänsla. Framför allt kan de ha gjort Obama – och världen – en
duktig björntjänst.
Problemet är inte Obama eller hans presidentskap:
Han har brutit med Bushadministrationens unilateralism, lovat att stänga
Guantánamolägret, anslutit sig till idén om en kärnvapenfri värld, sträckt
ut en hand till Iran, argumenterat för att USA skall ta ledningen i det
globala arbetet med klimatförändringar.
USA:s förste svarte president har, kort och gott, förändrat tonläget i
världspolitiken och inympat optimism i miljontals människor.
Men resultaten får så här långt betecknas som magra, vilket inte är
förvånande. Han har varit president i bara cirka nio månader.
Nu belönas Obama närmast för sina visioner, för sin retoriska briljans. Det är
som att – om parallellen tillåts – ge MFF SM-guld efter ett par omgångar i
allsvenskan för goda intentioner.
Nobelkommitténs val är ett inspel i världspolitiken, sannolikt ämnat att
uppmuntra Obamas inriktning.
Följden riskerar att bli den motsatta. Medaljen kan begränsa hans
manöverutrymme.
Omvärlden, som redan har omänskligt höga förväntningar på Obama, kan nu bara
bli besviken om presidenten inte handlar som ett slags obefläckad fredsduva.
Men att verka för fred från Vita huset kräver ibland hårda nypor och
kortsiktigt obekväma beslut.
Kommer Obama, fredspristagaren, att våga skicka fler soldater till
Afghanistan? Kommer han att våga sätta hårt mot hårt om samtalen med regimen
i Iran är på väg att haverera? Ta Israels premiärminister Benjamin Netanyahu
i örat om bosättningspolitiken fortsätter?
Fredsprisets betydelse skall kanske inte överdrivas. Men det vore en ödets
ironi om Nobelkommittén gör det svårare för Obama att leverera mer än varm
luft.
Läs också ledarbloggen på blogg.sydsvenskan.se/snallposten