Vi måste tala om framtiden.
Och varför inte göra det på nyårsafton, en dag fylld av perspektiv och goda
föresatser?
Framtiden har den lilla egenheten att den gärna kommer med överraskningar. Det
gör tillvaron svår att förutse. Ta bara en av de största händelserna under
2011:
Den arabiska våren.
Ingen, inte heller han själv, kunde gissa händelseutvecklingen. När den
26-årige tunisiske grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi förnedrades av
myndighetspersoner och hans desperation ledde till att han i december 2010
hällde bensin över sig själv och tände på, då startades en kedjereaktion som
fått marken att skälva under en rad auktoritära regimer i Nordafrika och på
den arabiska halvön. Diktatorer har fallit och hela folk har gjort sina
röster hörda.
Det är sant att världen ännu inte vet hur långt kraven på demokrati och
mänskliga rättigheter leder, eller hur mycket blod det kommer att kosta. Men
det är svårt att se hur den arabiska vårens rop på frihet och mänsklig
värdighet ska kunna tystas.
Ett annat exempel på framtidens oberäknelighet personifieras av Václav Havel.
Han dog nyligen, den 18 december 2011. Dramatikern, dissidenten, humanisten
och aktivisten blev – när Muren plötsligt fallit – president i ett
Tjeckoslovakien, och senare i ett Tjeckien, fritt från kommunismens bojor.
Hon växte också upp i ”gamla öst”, Angela Merkel, Tysklands förbundskansler.
Och det är till henne många européers hopp nu står, att hon under 2012 ska
hjälpa framtidens nycker på traven och prestera det närmast övermänskliga –
rädda euron, ekonomin, välståndet och välfärden.
För så håller framtiden på. Den överraskar. Överrumplar. Kastar uppgjorda
planer och prognoser över ända.
Men ändå smider människor planer för framtiden. Drömmar dröms. Visioner
formuleras. Politiska partier bildas av grupper med individer som vill dra
åt samma håll, som vill förändra samhället.
Så måste det vara.
Och det är här regeringen Reinfeldts attityd till framtiden blir en smula
problematisk.
Regeringen har under 2011 tillsatt en framtidskommission. Tanken är att de
fyra borgerliga partiledarna, Fredrik Reinfeldt (M), Jan Björklund (FP),
Annie Lööf (C) och Göran Hägglund (KD), ska sätta fingret på tunga
samhällsutmaningar fram till 2050 och peka ut vägar framåt.
Att politiskt blicka 40 år fram i tiden utan att erbjuda Miljöpartiet och
Socialdemokraterna plats vid teleskopet luktar borgerligt övermod. Dessutom:
Kommissionen fick igår välgrundad kritik på DN Debatt av Bo Ekman, mannen
bakom Tällberg Foundation.
Det är, skriver Ekman klokt, en bisarr tanke att försöka stänga in
framtidsdiskussionen i en partiledarbur. Ty ”verklig förändring sker inte på
maktens villkor”.
Få kan som Mohamed Bouazizi illustrera det.