Författaren Hjalmar Söderberg åldrades med tillförsikt. ”Det är skönt att bli
gammal. Att vara ung var för djävligt”, fastslog han.
Om Söderberg (1869-1941) levt idag hade han kanske inte uttryckt sig lika
kategoriskt.
Inte för att det blivit så mycket lättare att vara ung, men att bli gammal –
till och med riktigt gammal – är ingen sinekur. Se bara på den senaste
tidens skildringar från äldrevårdens bakgårdar.
Nu tror sig riksdagens rödgröna opposition – uppbackad av Sverigedemokraterna
– ha hittat lösningen: att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utforma
nationella riktlinjer för bemanningen inom äldreomsorgen.
Tillåt oss tvivla.
Socialdemokraternas Lena Hallengren, vice ordförande i socialutskottet, ser
det som ”ett mycket viktigt verktyg i kommunernas arbete med att säkra en
god äldreomsorg”.
Men om kommunerna verkligen är intresserade av en god äldreomsorg borde
riktlinjerna inte behövas. Och om kommunerna inte tycker att det är så
viktigt med god äldreomsorg – vilket de aldrig skulle erkänna – är
riktlinjer ingen garanti.
I Ekot igår förklarade Hallengren att kraven innebär ”en tydlighet” för
medborgarna om hur bemanningen ser ut och för personal och boende om ”vilken
kvalitet” de kan ”förvänta sig”.
I teorin kanske.
Hur någon utomstående utifrån en organisations- eller bemanningsplan ska kunna
bilda sig en uppfattning om kvaliteten på vården på ett visst boende är
svårt att se.
Personalbehovet kommer att växla över tiden i takt med att de boendes
vårdbehov förändras och allt eftersom nya boende med större eller mindre
behov av hjälp flyttar in och ut.
Dessa svårigheter tycks åtminstone delar av oppositionen vara införstådd med.
Varken S eller V vill sätta en siffra på hur mycket personal per boende som
ska krävas.
De rödgröna drivs sannolikt inte enbart av oegennyttig omsorg om de äldre.
Efter de gångna veckornas otaliga larmrapporter om äldreomsorgens brister
finns politiska poäng att plocka. Det går att framstå som handlingskraftig,
det går att ge den borgerliga minoritetsregeringen en knäpp på näsan och
ytterligare ett nesligt nederlag i riksdagen.
Oppositionens förslag riskerar att leda till en inskränkning av den kommunala
självstyrelsen. Äldreomsorgen är kommunernas sak och de lokala politikerna
och tjänstemännen är rimligen bäst skickade att bedöma behovet. De är också
närmast brukarna och väljarna och borde därmed ha störst anledning att visa
lyhördhet.
Med de ökade krav som kommer att ställas på äldreomsorgen i framtiden är det
viktigt att bevara kommunernas handlingsfrihet och flexibilitet.
Socialstyrelsen har ett tillsynsansvar och detta blir allt viktigare i takt
med att en åldrande befolkning driver upp kostnaderna för vård och omsorg.
Tillsynen måste bedrivas med ett tydligt regelverk som grund men i det arbetet
kan för mycket detaljstyrning lika gärna stjälpa som hjälpa.
Minimibemanningens golv kan förvandlas till tak. Det är knappast någon betjänt
av. I alla fall inte vårdtagarna.