Regeringen presenterade på torsdagen – äntligen – den kontroversiella biten i överenskommelsen med Miljöpartiet om en ny migrationspolitik:
Papperslösa och gömda ska få utökad rätt till vård.
Detta får ses som en seger för humaniteten, men också för de gröna.
För barn rör det sig om fullständig vård och tandvård samt läkemedel medan vuxna bland annat ska få vård som inte kan anstå samt mödrahälsovård. Men mycket kvarstår att utreda. Förhoppningen är att förslagen kan träda i kraft den 1 juli nästa år.
Socialminister Göran Hägglund (KD) beskriver överenskommelsen som betydelsefull.
Det är den helt klart – både etiskt och politiskt.
Barn ska inte behöva bli hälsomässigt lidande till följd av sina föräldrars levnadsval. Och en sjukdom är lika allvarlig oavsett om den drabbade har laglig rätt att uppehålla sig i landet eller inte. Dessutom ska anställda inom vården aldrig behöva känna sig slitna mellan juridik och etik vid möten med patienter.
Överenskommelsen är också viktig för regeringens samarbete med Miljöpartiet, som omfattar hela migrationspolitiken och inleddes i det lovvärda syftet att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande på området.
Ett drygt år efter uppgörelsen hotade Miljöpartiet att dra sig ur den – på grund av motstånd från Rosenbad just i frågan om de papperslösas rätt till vård.
Att regeringen nu har gett med sig förvånar inte. De gröna är trots allt mångåriga svenska mästare i att skaffa sig större politiskt inflytande än vad väljarstödet motiverar.
Redan vid grundandet lanserades Miljöpartiet som ideologiskt fristående från de politiska blocken. Den rollen har partiet sedan utnyttjat maximalt, inte minst under det senaste decenniet.
Efter valet 2002 förde de gröna regeringssamtal med båda blocken. Som stödparti åt Socialdemokraterna lyckades Miljöpartiet sedan få ett inflytande över miljöpolitiken som vida översteg partiets väljarstöd på 4,6 procent.
Inför valet 2010 ställde Miljöpartiet siktet på en rödgrön regering, men landade efter valet i opposition – fast också i ett migrationspolitiskt samarbete med alliansen.
Principlöst agerande?
Nej, inte alls. Det vore snarast ett svek mot väljarna om Miljöpartiet inte försökt påverka den förda politiken så mycket som möjligt. De gröna förtjänar dessutom en eloge för att de – till skillnad från de flesta partier just nu – tydligt visar att de vill något och, framför allt, vad de vill.
Fredrik Reinfeldts minoritetsregering kunde gott öka samarbetet med Miljöpartiet i fler frågor. Det politiskt matnyttiga blir ofta aptitligare med lite grönt.