S-ledaren Håkan Juholt hann knappt återvända till den politiska hetluften efter juluppehållet förrän han trampade i klaveret på nytt. Men det är idag det verkligen gäller. Med en gedigen insats i dagens partiledardebatt kan han börja flytta fokus från partiets kris till politiken.
Juholt är känd som en god debattör och brukar vara särskilt vass i riksdagens talarstol. Inte minst under hård press, det visade han i höstas då han – mitt under stormen kring de felaktiga hyresersättningarna – gav de borgerliga en ordentlig match.
Problemet är att det senare var ett undantag. I övrigt har det inte varit någon match att tala om mellan regeringen och oppositionen. Förklaringen är förstås Socialdemokraternas kris. Till hyresersättningsskandalen lades sjabblandet med skuggbudgeten och opinionsstödet fortsätter att rasa.
Inte konstigt då att partivänner våndas när Juholt inleder det nya politiska året med att – vid Folk och försvars konferens i Sälen i måndags – beskylla regeringen för att ha drivit igenom sin försvarspolitik tillsammans med Sverigedemokraterna.
Det är ett uppenbart faktafel, och försvarspolitiken borde vara hemmaplan för den gamle försvarsutskottsordföranden Juholt. Inte minst därför väcker missen nya frågor om hans förmåga att reda ut det svåra läget för partiet.
Klart är att Juholt försöker gripa initiativet. Igår bekräftades att han vill stuva om i partitoppen och göra Urban Ahlin till sin högra hand. På tisdagen kallade Juholt till presskonferens för att berätta att han står fast vid sitt nej till europakten, att han inte har ändrat åsikt. Så talar en partiordförande utan auktoritet.
Vad partiet behöver för att resa sig är ”en stadig, trygg socialdemokratisk politik”, har tidigare statsrådet Thomas Östros (S) konstaterat. Dagens partiledardebatt är ett gott tillfälle att lansera en sådan. Och att arbetarepartiet åter börjar verka regeringsfähigt är inte bara av vikt för socialdemokrater.
I avsaknad av en stark opposition kan regeringen fortsätta att köra på i gamla hjulspår utan att möta någon hårdare kritik. Ledordet i Rosenbad är förvaltning snarare än förnyelse. Politiken andas överdriven försiktighet och de framtidsinriktade reformerna lyser med sin frånvaro.
Det duger inte.
Debatterna borde vara heta om Juholts favoritämne – klyftorna i samhället – men också om villkoren i äldreomsorgen, om arbetslösheten, om brottsbekämpningen, om kvaliteten i skolan. Men allt detta hamnade i höstas i skuggan av Juholts och Socialdemokraternas kris.
Politiska förslag blir vassast när de möter andra idéer. En svag opposition försvagar regeringspolitiken. Det är i hela Sveriges intresse att Socialdemokraterna snarast lyckas presentera en trovärdigare och tydligare politik.
Riksdagens talarstol är din Juholt. Upp till bevis.