Till Cop15, FN:s stora klimatkonferens som inleds idag i Köpenhamn, kommer 5
000 delegater från 192 länder. Sedan tillkommer tusentals aktivister.
Alla vill de förändra världen.
Men inte riktigt med samma metoder.
Toppmötet får inte drunkna i kravaller, lyder budskapet från den danske
justitieministern Brian Mikkelsen.
Omkring 6 500 danska poliser har laddat upp. De skall jobba uppemot sexton
timmar om dygnet under nästan två veckor. Polisledningen är så säker på att
den egna planeringen håller så att erbjudandet från Sverige om 400–600
svenska poliser till bevakningsuppdrag vänligt men bestämt har avvisats.
Dessutom har Danmarks polis specialbestämmelser till sin hjälp.
En extraordinär dansk inresekontroll gäller 1–18 december. Polisen kan
kontrollera personer och fordon som är på väg in i landet. Rörligheten är
med andra ord tillfälligt begränsad – med stöd i Schengenavtalet, eftersom
syftet är att upprätthålla statens säkerhet eller allmän ordning.
Ett nytt lagpaket, ”lymmelpaketet”, har forcerats genom folketinget. Inte nog
med att den tid polisen får rätt att frihetsberöva personer som inte
misstänks för brott har utökats från sex till tolv timmar. Att hindra
polisens arbete när det är oro i närheten skall ge minst fyrtio dagars
fängelse.
Det kan tyckas självklart att polis och andra rättsvårdande myndigheter ges de
juridiska verktyg som krävs.
Säkerheten främst, det är en paroll som är lätt att försvara när världens
blickar nu riktas mot Öresundsregionen.
Det är ingen hemlighet att olika aktivistnätverk planerar aktioner. Climate
Justice Action har talat om att ta sig igenom polisavspärrningar. Nätverket
Never Trust a Cop hetsar till uppror och ”socialt krig”.
Fler än fredliga demonstranter, fler än dunungar, beger sig till Köpenhamn.
Och ändå.
Det är inte riskfritt när demokratier bidrar till att trappa upp konflikter.
För varje gång Öresundsbron stängs av säkerhetsskäl, för varje gång
Schengenavtalets undantagsbestämmelse tillämpas, för varje gång en
sundspendlare försenas eller irriteras i en ID-kontroll, för varje gång en
demonstrant upplever att hon eller han får sina medborgerliga rättigheter
beskurna eller sin personliga integritet kränkt – då har det öppna samhället
inkasserat ännu en liten förlust.
Jo, det är en tröst att Köpenhamnsmötet handlar om en relativt kort och
tydligt avgränsad tidsperiod.
Men faran är uppenbar att tröskeln för repressiva åtgärder successivt sänks,
att lagar och regler inte omgående återgår till ”normaltillståndet”. Då
vinner kontrollsamhället. Då vinner Storebror, plus de som är ute efter att
fördjupa samhällskonflikterna.
Ibland försvaras det öppna samhället bäst med öppenhet.