Hur länge kommer diktatorn Muammar Kaddafi att klamra sig fast vid makten?
Kommer upproret i Libyen att sluta i blodbad? Skall demokratin slutligen få
fotfäste i Nordafrika? Det är några av frågorna som sysselsätter världen för
tillfället.
Men medan frihetens klocka klämtar från Kairo till Tunis tycks delar av
Europeiska unionen mest upptagna av den våg av flyktingar som eventuellt kan
komma rullande över Medelhavet som en följd av de senaste veckornas
händelser.
Gällast är tonläget i Italien. Där talas det om en afrikansk exodus av
”bibliska proportioner”. Enligt inrikesminister Roberto Maroni riskerar
enbart Italien att inom kort drabbas av en ”invasion av 1,5 miljoner
människor”. Inför gårdagens ministermöte i Bryssel vädjade han till sina
EU-kollegor om hjälp.
Alldeles obefogade är inte de italienska farhågorna.
Ingen vet om Kaddafi väljer att rymma fältet eller om han är galen nog att
göra allvar av sina många grova hot om våld och hämnd. Ett skoningslöst och
utdraget inbördeskrig i Libyen skulle kunna skapa flyktingströmmar i den
omfattning den italienska regeringen fruktar.
Hittills har emellertid antalet flyktingar från Libyen varit förhållandevis
beskedligt. Det verkar i första hand vara utlänningar, gästarbetare från
såväl Europa som Mellanöstern och Asien, som lämnar landet och återvänder
hem.
Antalet flyktingar som har tagit sig till Italien är, enligt Sveriges
migrationsminister Tobias Billström (M), ännu så länge inte större än
omkring 5 000, vilket landet ”naturligtvis” klarar av. Han jämför med de 32
000 asylsökande Sverige tog emot förra året och den ständigt strida
flyktingströmmen till Grekland.
Det låter mest som en from förhoppning om att lugnet skall lägra sig över
Libyen och mindre som de ”exempel på europeisk solidaritet” som
EU-kommissionären Cecilia Malmström beskrev i en debattartikel i gårdagens
DN.
Chansen för en asylsökande att få stanna i EU varierar från 1 till 75 procent
beroende på i vilket medlemsland ansökan lämnas in, skriver Malmström. Det
är, betonar hon, en ”extremt godtycklig” ordning som inte är ”värdigt det
europeiska samarbetet”.
Hennes slutsats är riktig: ”behovet av gemensamma EU-regler på asyl- och
migrationsområdet är akut”.
Sannolikt möter den inga större invändningar i Europas huvudstäder.
Däremot är det långt ifrån säkert att Malmström får allas gehör för sina
pläderingar för ett öppet, välkomnande och solidariskt Europa.
Tyvärr.
De som lyckas fly undan världens självsvåldiga och brutala diktatorer borde
åtminstone slippa att mötas av godtycke och migrationsbyråkratisk
likgiltighet.