Så ser miljöpartiets EU-politiska linje ut sedan igår. Utträdeskravet stryks
efter en medlemsomröstning där 55 procent sagt ja till detta. Att det kan
gynna partiet råder det ingen tvekan om.
Det är långt ifrån någon hemlighet att språkrören Peter Eriksson och Maria
Wetterstrand siktar på koalitionsregering med socialdemokraterna efter
nästa val. En bibehållen linje i EU-frågan hade gjort ett sådant samarbete
mer komplicerat.
I någon mening är det också ologiskt att ett grönt parti vill lämna EU, som är
en självklar arena för sameuropeiska beslut på miljöområdet. Ett uttalande i
Ekot antyder att Wetterstrand insett detta:
”När jag har försökt kritisera olika miljöpolitiska ställningstaganden i
unionen, så har jag varje gång fått tillbaka att varför skall vi lyssna på
det, ni vill ju ändå inte vara medlemmar.”
Vänsterpartiledaren Lars Ohly beklagar fotbytet, men förmodligen kommer en del
djupt EU-kritiska gröna väljare att börja snegla åt hans håll. Han
företräder nu det enda riksdagsparti som vill att Sverige skall lämna EU.
Fast som opinionen som helhet ser ut är utträdeskravet en klen röstmagnet,
vilket säkert bidragit till att miljöpartiet tänkt om.
På de grönas hemsida utmålas partiets interndemokrati som omröstningens stora
vinnare. Men vad innebär utfallet för demokratin i stort?
Enligt det resonemang som författaren Nina Björk förde på DN-kultur i helgen
borde det vara en förlust. Hon frågade sig om det inte råder för mycket
konsensus i svensk politik och för lite valfrihet mellan verkliga alternativ.
Visst kan det tyckas så när de stora partierna i allt fler frågor trängs kring
den politiska mitten. Men sedan haltar Björks logik. Hon förstår inte varför
liberala ledarskribenter tycker att de gröna, kristdemokraterna och
vänsterpartiet – som står för mer egna linjer – behöver ändra åsikter för
att framstå som regeringsdugliga.
Förklaringen är enkel: inget av dessa partier lär lyckas skrapa ihop röster
nog att ensamt nå regeringsställning. Och om åsikterna spretar för mycket
inom en koalition blir det på trovärdighetens bekostnad.
Det vet de gröna, som är mästare på att skaffa sig större inflytande än vad
väljarstödet motiverar.
Partiledningen må distansera sig från de 44 procent av medlemmarna som röstade
nej till att släppa utträdeskravet. Den nya linjen är ändå främst en ansats
till närmande.
Till socialdemokraterna. Till nya väljargrupper. Kanske också till Rosenbad.