Ursprungligen betraktades den som en sjukdom som spreds bland homosexuella män
och sprutnarkomaner.
Under 1990-talet skiftade fokus och intresset riktades mot den oroväckande
snabba spridningen i tredje världen i allmänhet och i Afrika söder om Sahara
i synnerhet.
De senaste åren tycks spridningen ha planat ut. Samtidigt har medicinerna
blivit bättre och effektivare. Allt fler får tillgång till läkemedel och
färre dör till följd av sjukdomen.
Situationen har stabiliserats, men på en ”oacceptabelt hög nivå”, konstaterade
FN:s program mot hiv och aids, Unaids, i en rapport häromåret. Det finns
dessutom tecken på att epidemin tagit en ny, otäck vändning.
I stora delar av världen är det kvinnor som löper den största risken att
smittas och dö i sjukdomen. Numera är det den vanligaste dödsorsaken bland
kvinnor mellan 15 och 49 år. I södra Afrika är hiv omkring tre gånger
vanligare bland kvinnor mellan 15 och 24 år än bland män i samma
åldersgrupp, rapporterade Unaids tidigare i veckan.
Förfärliga siffror. Att bryta trenden kräver stora insatser.
Men det är inte enbart en medicinsk fråga. Inte heller i första hand en
fattigdomsfråga. Det är en fråga om jämställdhet, eller snarare brist på
jämställdhet.
Problemen är störst i samhällen med starka patriarkala strukturer. Där männen
beslutar över kvinnornas reproduktiva hälsa – i namn av tradition eller
religion – blir kvinnorna sjuka.
I Sydafrika motverkades till exempel insatserna mot sjukdomen länge från
högsta ort. President Thabo Mbeki ifrågasatte sambandet mellan hiv och aids
och verkade mena att kost med rödbetor och vitlök var bästa boten för de
drabbade. Efterträdaren Jacob Zuma med sina månggiften, kärleksaffärer och
sin dokumenterat lättvindiga inställning till säker sex, är inte heller
något föredöme.
Andra män lyder nogsamt påvliga påbud och vägrar kondom. Avhållsamhet i övrigt
är det däremot mer sällan tal om.
Så frodas machokulturen – från Manila till Montevideo och Malmö.
Överallt innebär det att kvinnors rätt till och krav på säker sex inte
respekteras. Kvinnor utan egen inkomst är givetvis mest utsatta, eftersom de
mister sin försörjning om de lämnar mannen eller vägrar göra honom till
lags.
Bristande jämställdhet är inte bara ett hot mot enskilda kvinnors hälsa.
Unaids framhåller att ojämlikheten medför direkta välfärdsförluster när bara
hälften av den mänskliga potentialen tas i anspråk. En ökad spridning av hiv
och aids bland tredje världens kvinnor skulle få förödande konsekvenser för
utvecklingen i en lång rad samhällen.
Ytligt sett har kampen mot sjukdomen gjort viktiga framsteg. Men ytterligare
insatser har aldrig varit mer angelägna.