Efter knappt fyra månader som styrelseordförande för det brittiska oljebolaget
BP ställdes den tidigare Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg inför sin
karriärs svåraste kris.
Den 20 april 2010 exploderade BP:s oljerigg Deepwater Horizon i Mexikanska
golfen. Elva arbetare dog och under flera månader välde oljan okontrollerat
ut i havet från borrhålet 1 500 meter under havsytan, i vad USA:s president
Barack Obama kallat ”den värsta miljökatastrof som Amerika någonsin drabbats
av”.
Nu kommer Svanberg till Malmö för att tala om sina erfarenheter från
katastrofen. Det sker på en internationell konferens om riskhantering i
samband med oljeutsläpp som inleds idag i Malmö börshus. Konferensen
arrangeras av World Maritime University i Malmö och FN:s internationella
sjöfartsorganisation.
Inte för att Svanbergs och BP:s krishantering framstår som något föredöme.
Tvärtom, få personer har blivit så grundligt och unisont utskällda som
Svanberg och BP:s dåvarande VD Tony Hayward. Mycket av kritiken handlade om
klantig kommunikation och taffliga uttalanden, med Haywards ”I’d love my
life back” och Svanbergs ”we care about the small people” som svårslagna
bottennapp.
Men kritiken har också handlat om att BP tog onödiga risker och grovt
underskattade omfattningen av olyckan. Under de första veckorna hävdade BP
att omkring 5000 fat, cirka 800 ton, råolja läckte ut i havet varje dag. Med
facit i hand bedöms utsläppet ha varit minst tio gånger så stort.
Ändå är det alltför enkelt att göra BP till ensam syndabock. Att borra efter
olja till havs innebär risker. Att frakta olja innebär också stora risker.
Säkerhetstänkandet måste vara rigoröst, men olyckor inträffar och när det
händer ställer de till svåra miljöskador.
”Shit happens”, som aktivistnätverket Adbusters formulerade det på en fejkad
affisch för oljebolaget Exxon efter oljetankern Exxon Valdez förlisning
utanför Alaska 1989.
Våldet i Libyen påminner om att oljeberoendet också innebär stora politiska
faror. Det sätter världens demokratier i knäet på hårdföra auktoritära
regimer som utnyttjar oljekranen som påtryckningsmedel för att dämpa
kritiken utifrån och använder oljeinkomsterna till vapen för att tysta
inhemska kritiker.
Oljan har varit en välsignelse. Utan den skulle långt fler vara fattiga i
världen och den ekonomiska utvecklingen skulle befinna sig på en nivå långt
under dagens. Vårt välstånd har, bokstavligt talat, pumpats upp ur jorden.
Men oljan har haft sin tid. Det internationella energiorganet. IEA, beräknar
att peak oil, den maximala produktionskapaciteten, nåddes redan 2006. När
tillgångarna minskar, samtidigt som efterfrågan hela tiden ökar, växer
riskerna.
Oljeberoendet kan inte trollas bort. Behovet av kunskap om hur riskerna kring
utvinning och hantering skall bemästras är därför stort.
Men den effektivaste behandlingen, den enda som verkligen hjälper, är att
påskynda övergången till andra, säkrare energikällor.