Otaliga iranska hot mot Israel har hörts förut. Tongångarna från Teheran är
som vanligt. Men mycket annat har förändrats.
Protesterna mot det iranska styret – som inleddes efter det omstridda valet i
juni – fortgår alltjämt, om än inte lika synligt som tidigare. Ilskan över
konstigheter vid röstsammanräkningen har inte lagt sig. Regimens hårda tag
tycks dock avskräcka från större offentliga protestaktioner. Naturligt nog:
demonstranter har gripits, misshandlats, till och med dödats. På lördagen
kom beskedet att en 25-årig fängslad demonstrant gått bort. Enligt
reformistiska källor blev han bragd om livet.
Oppositionen ber nu åter landets mäktiga religiösa ledare att ingripa mot
övergreppen. Dessvärre förgäves: ayatolla Khamenei svarar med en maning till
nationell enighet. Fast inte heller han kan dölja sprickorna i Irans
ledning. I dagarna utspelade sig en strid mellan Khamenei och president
Mahmud Ahmadinejad angående den senares val av en ingift släkting som
vicepresident. Ayatollan tvingade slutligen presidenten att backa.
Oppositionen vägrar erkänna Ahmadinejads legitimitet. Och inte minst på
internet märks utbrett missnöje med styret bland landets stora andel unga.
Israel ser det iranska atomprogrammet som ett hot mot sin existens – fullt
förståeligt med tanke på Ahmadinejads tal om att ”utplåna Israel från
kartan”. USA och Israel utesluter inte helt att angripa Iran militärt om det
inte går att lösa spänningarna på något annat sätt. Men sedan Barack Obama
tagit över presidentämbetet märks långt större tilltro till diplomati från
Washingtons sida. Istället för att – som föregångaren George W Bush –
brännmärka Iran som en av ”ondskans axelmakter” har Obama talat om att bygga
”konstruktiva relationer”.
Han håller fortfarande öppet för samtal med Iran, trots det skandalösa valet
och dess blodiga efterspel.
På goda grunder.
Det behöver knappt ens påpekas att hot mot andra länder och förtryck mot
oliktänkande måste fördömas. Hårt och oresonligt. Silkesvantar är knappast
rätt diplomatisk klädkod i relationen till en stat som hotar andra länder
och misstänks utveckla kärnvapen. Mot det iranska kärnprogrammet måste
omvärlden stå fast.
Samtidigt är det viktigt att inte slå igen dörren för fortsatt dialog. En
upptrappning av konflikten kan utnyttjas av de hårdföra ledarna för att ena
folket mot en yttre fiende och tysta regimkritikerna. Det vore mycket
beklagligt.
Obamas utsträckta hand markerar att Iran har mycket att vinna på ökad öppenhet
och fredligare attityd. Det kan visa sig vara den bästa hjälp iranska
reformvänner kan få.