Så går det att summera valet som de amerikanska väljarna nu står inför efter
en sällsynt intensiv presidentvalskampanj.
Visst representerar republikanernas kandidat John McCain och demokraternas
Barack Obama skilda livserfarenheter.
Men de har minst en sak gemensamt: förändring.
De har ägnat en betydande mängd kampanjkrut och retorik på att lansera sig
själva som apostlar för förnyelse och nationell försoning.
Budskapet är att eran George W Bush är över.
Det går att begripa. Bush har slagit rekord i att vara illa omtyckt. Efter
åtta år med hans administration är USA mer ekonomiskt, moraliskt och
politiskt försvagat än på länge.
Statsskulden har nästan fördubblats och närmar sig hisnande tiotusen miljarder
dollar. Antalet amerikaner utan sjukförsäkring har ökat med sju miljoner.
Den relativa skattebördan har lindrats för de rika, ökat för de fattiga.
Kriget mot terrorismen har, som The Economist formulerar det, gjort USA mindre
fruktat av sina fiender och mindre beundrat av sina vänner.
Mot denna bakgrund är det inte överraskande att demokraternas Obama ser ut att
gå mot en seger. I några av de senaste opinionsmätningarna har han ett
försprång på mellan fem och elva procentenheter. Det märkliga, snarast, är
att McCain fortfarande har häng på sin motståndare. En motståndare som
dessutom vinner på sina rockstjärnekvaliteter, sin vältalighet och en stinn
kampanjkassa.
En bidragande förklaring är rimligen att John McCain lyckats med konststycket
att positionera sig tillräckligt långt ifrån Bush utan att överge den
kristna högern.
En förändring av landets politik är nödvändig. Inte bara om USA skall behålla
sin ledande ställning i världen, utan också om omvärlden skall kunna möta
kommande utmaningar med större tillförsikt.
Den globala finanskrisen, som har sina rötter i USA, är inte över. Lägg
därtill en vikande ekonomisk konjunktur som i USA, en av världsekonomins
viktigaste motorer, är på väg mot recession.
Under kampanjen har kandidaterna lovat runt i form av skattesänkningar (främst
McCain), sjukvårdsreformer, sysselsättningsprogram och grön energi (främst
Obama). Obama har också uppvisat oroande protektionistiska reflexer.
När det gäller klimatpolitiken måste USA ansluta sig till ett globalt avtal om
utsläppshandel. Utsikterna att få med viktiga länder som Kina och Indien
skulle annars minska drastiskt.
Båda kandidaterna förespråkar ett system med tvingande utsläppshandel. Obamas
mål för växthusgaserna är något tuffare än McCains. Samtidigt har båda
dessvärre öppnat för möjligheten att borra efter olja utanför landets
kuster.
Liksom på vissa andra områden har kandidaterna rört sig mot den
utrikespolitiska mittfåran, exempelvis när det gäller USA:s truppnärvaro i
Irak. Intrycket är ändå att Obama står för mer dialog än McCain. Med honom
vid rodret lär USA ha bättre chanser att bättra på sitt och den fria
världens skamfilade rykte.
Så långt kampanjerna. Hur mycket den politiska kursen läggs om i skarpt läge –
och på vilka områden – är svårare att veta oavsett vinnare.
Det ligger i sakens natur att kandidaterna drar sig mot mitten under en
valkamp. Vidare lär de ekonomiska problemen begränsa utrymmet för reformer.
Utfallet i kongressvalet kommer också att påverka politiken.
Obama leder. Förväntningarna på honom är enorma.
”Jag vill ha tillbaka min dröm”, sade rocklegenden Bruce Springsteen när Obama
slutspurtade i Ohio.
Inte illa. Inte lätt. Men en bra start för förändring.