Hotet från höger

Gårdagens insändarsida i Sydsvenskan är som en miniatyr, ett destillat, av den offentliga debatt som bubblar upp – i Sverige, i Norge, i Danmark – i det blodiga kölvattnet efter Anders Behring Breiviks terrordåd.

Alla tar tillfället i akt att rida sina egna politiska käpphästar. I full karriär.

”Ökade klassklyftor, massarbetslöshet, social oro och raserandet av gamla traditioner” får vissa människor att dras till våldsam högerextremism, resonerar en skribent.

En annan ser förklaringen i Norges militära engagemang i utlandet och efterlyser en återgång till ”Olof Palmes politik som innebar fredliga aktioner och diplomati”.

Näste man tycker det är dags att rikta blickarna mot ”unkna kristna kretsar” som bland annat fortsätter att ”med pengar och annat ge sitt stöd till den sionistiska ockupationen av Palestina”.

En fjärde ser förklaringen i att obekväma åsikter tystas ner och menar att ”vi ska akta oss mycket noga” för att lägga ”skulden på den som utför det fruktansvärda dådet”.

Och mycket längre än så kan ansvaret knappast flyttas från den man som med bilbomb och skjutvapen tog upp­emot 80 oskyldiga människors liv.

I denna kamp om det som brukar kallas problemformuleringsprivilegiet tenderar några enkla men avgörande fakta att på något märkligt sätt tappas bort:

Breivik konstruerade och apterade bomben, tände stubinen. Breivik kramade avtryckaren. Gång på gång.

Individen bär ansvaret för sina handlingar.

Därmed inte sagt att Breivik bör avfärdas som en ensam, förvirrad galning.

Han, liksom andra terrorister, exi­sterar i ett sammanhang. Denna kontext är inte oviktig.

Om enkla politiska kategoriseringar som höger och vänster används så är det uppenbart att Anders Behring Breivik är höger. Uppenbart är också att hotet mot det öppna, demokratiska samhället kan komma från många håll – inte minst från den yttersta högern.

Det går inte heller att komma ifrån att denne massmördares förvridna världsbild, så som den kommer till uttryck i hans ”manifest”, delvis överlappar Sverigedemokraternas syn på världen.

Det innebär dock inte att allt politiskt liv som existerar till höger om Håkan Juholt (S) är skyldigt genom ideologiskt samröre.

Det innebär inte ens att Sverigedemokraterna har ansvar för Anders Behring Breiviks handlingar.

Däremot har SD ett ansvar för sin egen retorik och för hur partiets förtroendevalda agerar. SD-riksdagsmannen Kent Ekeroths skadeglada twittrande i samband med fredagens terrordåd visar varför SD inte är ett rumsrent, anständigt parti.

Igår tvingades SD:s partisekreterare Björn Söder gå ut och ta avstånd från en partikollega som skyllt terrordådet på ”islamiseringen och massinvandringen”. Samtidigt beklagade Söder att ”man försöker göra politik av det som inträffat”.

Man kunde önska att Söder och hans partivänner – inte främmande för att utnyttja enskilda våldsbrott och terrordåd för att misstänkliggöra invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet – själva levde som man för en gångs skull lär.

Men det förändrar inte saken: om ansvaret smetas ut hur tunt och brett som helst förlorar begreppet all mening.