Åldringar som bor på servicehem och liknande inrättningar tenderar att bli
berövade sin personliga identitet och integritet. De behandlas alltsomoftast
som ett enda stort kollektiv med identiska förutsättningar, önskemål och
behov.
Det menar forskaren Tove Harnett, som vid Hälsohögskolan i Jönköping nyligen
lade fram sin avhandling Vikten av det triviala. Makt i äldreomsorgens
vardag.
”När vi föds är vi ganska lika. Sedan ägnar vi hela livet åt att utveckla våra
egna personligheter. Men på ålderns höst förväntas vi återigen ha likadana
behov”, konstaterade Harnett i en intervju i Sydsvenskan. De äldre förlorar
inflytande över sina liv och fråntas sin identitet, menar hon.
Beklämmande, men inte desto mindre sant. Belägg för hennes påståenden är inte
svåra att finna.
I gårdagens P1-morgon berättade 91-årige Åke Hagwell från Torekov om hur hans
liv förändrades när han blev tvungen att flytta till ett äldreboende.
Plötsligt stod han utan både internetuppkoppling och mobiltäckning. ”Avskuren
från samhället” kunde han inte längre sköta sina bankärenden och inte längre
kommunicera med barn, släkt och vänner som han var van vid.
I matsalen fick han inte lägga upp maten själv, utan andra dikterade både när
han skulle äta och vad. Inte ens servetter, extra kryddor och ett glas öl
till middagen var självklarheter.
Tove Harnett talar om en ”rutinkultur” i omsorgen som sätter rationalitet,
ekonomi och arbetsscheman före värdighet och mänskliga behov. I en sådan
miljö är det också lätt att bagatellisera problem och att avfärda klagomål
som opåkallat gnäll, menar hon.
Så behöver det inte vara.
På andra sidan Sundet, på plejehjemmet Lotte i Köpenhamn, står de äldres krav
och önskemål i centrum för verksamheten. Där finns inga större restriktioner
vad gäller mat, dryck, rökning och andra vanor och ovanor. Ledstjärnan för
föreståndaren Thyra Frank och den övriga personalen är att åldringarna skall
kunna fortsätta att leva det liv de tidigare har levt.
Måste det vara svårare än så?
Det är inte fråga om otillräckliga resurser eller bristande välvilja, utan om
attityd och inställning. Organisationen måste anpassas efter människorna,
inte tvärtom.
Äldreomsorg är så mycket mer än bara pengar och resurser. Ett välfärdssamhälle
värt namnet kan inte behandla sina äldre som oansvariga småbarn.