”Lagen hindrar undersökande journalistik på områden av allmänt intresse som
korruption och jag ber regeringen att inte anta förslaget i sin nuvarande
form”, manade La Rue.
Rimliga farhågor?
Att vilja värna medborgarnas personliga integritet är vällovligt; italiensk
polis är känd för sin frikostiga användning av telefonavlyssning. Fast med
tanke på premiärminister Silvio Berlusconis väl dokumenterade vana att
genomdriva lagar mer eller mindre skräddarsydda för att skydda honom och
hans förtrogna inom näringsliv och politik mot mediernas och rättsväsendets
granskning, finns det anledning att misstänka att de italienska
lagstiftarnas motiv inte nödvändigtvis är snövita.
Silvio Berlusconis tid vid makten har kantats av korruptionsskandaler. Han har
omgett sig med människor med lika tvivelaktig moral som han själv. Så sent
som i måndags avgick Aldo Brancher, minister för federala frågor och nära
vän till Berlusconi, efter bara två veckor på sin post. Beskedet lämnades
vid en rättegång i Milano där Brancher står åtalad för förskingring.
Många vill kanske se Berlusconi som ett undantag, ett svart får vars olater
och nycker man måste dras med när han trots allt tagit sig in i EU-familjens
finrum.
Men korruption kan inte betraktas som ett beklagligt men övergående fenomen i
stort sett avgränsat till Italien och nyare medlemsstater från de
vildvuxnare delarna av östra Europa, som Rumänien och Bulgarien, ett problem
EU i princip vuxit ifrån.
Även Frankrikes president Nicolas Sarkozy riskerar att dras in i en
korruptionshärva. Arbetsmarknadsminister Erik Woerth anklagas för att ha
tagit emot olagligt partistöd från Liliane Bettencourt, Frankrikes rikaste
kvinna och ägare till kosmetikaföretaget l’Oréal. Woerth var fram till igår
kassör i regeringspartiet UMP, som Sarkozy också tillhör.
I måndags gjorde polisen en husrannsakan hos Bettencourt och på kvällen
ställde Sarkozy upp i en sällsynt TV-intervju där han helhjärtat försvarade
sin minister:
”Erik Woerth är en ärlig man, det är en kompetent man.”
Sarkozy kan inte räkna med att få sista ordet i den frågan.
Det finns tecken som tyder på att det allvarliga hot korruption utgör – även
inom EU – är på väg att tas på större allvar. I slutdeklarationen från G
20-toppmötet i Toronto i slutet av juni slås fast:
”Vi är ense om att korruption hotar marknadernas självständighet, undergräver
rättvis konkurrens, snedvrider resursfördelningen, förstör allmänhetens
förtroende och undergräver rättsstaten.”
En god sammanfattning. Men orden behöver följas av handling.
Kampen för demokrati måste vara ständigt pågående. Detsamma gäller kampen mot
korruption. På många sätt är det en och samma strid.