Att ett 70-tal aktivister från miljöorganisationen Greenpeace i tisdags lyckades ta sig över de yttre säkerhetsstängslen runt kärnkraftverken Ringhals och Forsmark är en sak. Att flera av dem också undgick upptäckt och kunde stanna kvar inne på området natten till igår är något annat och betydligt allvarligare.
Och vem vet – hade aktivisterna inte själva gett sig till känna hade de kanske varit kvar där än. Kanske finns de kvar där än?
Händelsen är besvärande. Inte bara för kärnkraftverkens ägare, av vilka statliga Vattenfall är störst, utan också för regeringen.
Men det inträffade väcker framför allt berättigade frågor – och berättigat tvivel – kring svensk kärnkraftssäkerhet.
”Nu är detta ett fredligt stresstest, gjort under ett stort ansvar, men det är helt klart så att om någon hade velat hota säkerheten på Ringhals hade det varit helt möjligt från den position de befann sig på”, sade Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige, till TT på onsdagen.
Stängslet som forcerades i tisdags är inte i första hand avsett att förhind-ra intrång utan att avslöja intrång. Det ska inte gå att ta sig igenom eller över utan att det märks.
Enligt Vattenfall var tisdagens aktion ett bevis på att säkerheten kring de båda kärnkraftverken fungerar ”precis som det är tänkt”. Ansvariga på tillsynsorganet Strålsäkerhetsmyndigheten lät som ett eko av Vattenfall.
Igår var attityden fortfarande lika avfärdande, åtminstone från ägarnas sida. ”Ur ett kärnsäkerhetsperspektiv är det inte speciellt allvarligt”, kommenterade Ringhals VD Eva Halldén.
Även hos polisen tycktes inställningen igår vara att inget särskilt anmärkningsvärt inträffat.
”Hade vi trott att det var illasinnade terrorister med sprängmedel hade vi slagit en järnring runt kärnkraftverket”, försäkrade Hallandspolisens kommenderingschef Christer Bartholdsson igår.
Men vad säger att välmotiverade, vältränade och välbeväpnade terrorister inte kunnat ta kontroll över anläggningarna innan polisen fått sin järnring på plats?
Det är lätt att hävda att Greenpeace, som anser att samtliga svenska reaktorer ska stängas med omedelbar verkan, ägnar sig åt alarmism. Men vilken trovärdighet har Vattenfall i dagsläget? Strålsäkerhetsmyndigheten? Polisen?
Det är inte utan att varningsklockorna ringer.
Sverige behöver kärnkraften, som svarar för 40 procent av landets elproduktion. I dagsläget finns inga bra alternativ, åtminstone inte om man också vill begränsa utsläppen av växthusgaser.
Men om fortsatt kärnkraftsproduktion ska vara försvarbar måste anläggningarna drivas på ett säkert sätt.
Att reaktorerna är ålderstigna är sin sak. Tekniken har åtminstone uppdaterats kontinuerligt. När det gäller säkerhetstänkandet tycks klockorna däremot ha stannat långt före den 11 september 2001. Kanske redan strax efter den 20 februari 1969, då det första spadtaget för Ringhals togs.