Höga funktionärer i EU-högkvarteret i Bryssel har en beklaglig vana att tala ned till – inte med – unionens medborgare.
Algirdas Šemeta, EU-kommissionär med ansvar för skatter, tullar, revision och bedrägeribekämpning, är ett exempel.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet igår rycker Šemeta ut till försvar för kommissionens hårt kritiserade förslag om att införa en EU-skatt på finansiella transaktioner.
Šemeta börjar med att efterlysa en debatt baserad på ”förnuft och fakta”. Sedan avfärdar han dem som ifrågasatt den föreslagna transaktionsskatten med att de ”antingen inte läst kommissionens förslag eller inte begripit det”.
Den svenska Riksgälden, som i sitt yttrande till finansdepartementet kallar förslaget ”synnerligen illa genomtänkt och underbyggt”, har läst men inte förstått?
Finansminister Anders Borg (M) har läst men inte förstått – eller kanske inte ens läst?
Saknar fakta?
Eller förnuft?
Med fria kapitalrörelser – och allt annat lika – lär företag och pengar att söka sig till det land som erbjuder de förmånligaste villkoren ifråga om beskattning.
Varför har annars den låga irländska bolagsskatten varit så illa sedd bland många andra EU-länder?
Ett skäl som EU-kommissionen åberopat är att det idag finns tiotalet länder inom EU som redan har någon form av skatt på finansiella transaktioner. Detta är inte bra, anser kommissionen, eftersom det snedvrider konkurrensen på den inre marknaden.
Men varför skulle den av kommissionen föreslagna skatten inte ha liknande snedvridande effekter, om än på en annan nivå?
Sannolikheten att den verksamhet som ska beskattas flyttar till andra länder är stor.
Šemetas utfall visar att EU-kommissionen har ett allvarligt kommunikationsproblem som tycks bottna i ett ännu allvarligare attitydproblem.
Aningen större ödmjukhet hade inte skadat för en instans utan folkligt mandat. Särskilt med tanke på den prekära situation EU befinner sig i, eller snarare har försatt sig i, med en eurokris som inte visar tecken på att vara under kontroll.
Grekland hotas av statsbankrutt. Euroländerna och Internationella valutafonden kräver ytterligare reformer och nedskärningar.
För att få ett nytt nödlån i storleksordningen 145 miljarder euro och en skuldlättnad värd drygt 100 miljarder måste Grekland acceptera kraftigt sänkta löner i den privata sektorn – siffran 25 procent har nämnts – sänka tilläggspensioner och minimilön samt lägga ned statliga verksamheter som sysselsätter tusentals människor.
Samtidigt samlar sig grekiska fackföreningar för ännu en storstrejk idag.
Det demokratiska underskottet inom EU har ökat i takt med att skuldkrisen fördjupats. Att det skulle bli så var förmodligen ofrånkomligt i ett akut och oöverskådligt läge. Det är en förklaring men i längden inte en ursäkt som duger.
Den ekonomiska krisen måste ridas ut. Minst lika viktigt är att EU tar itu med den demokratiska kris som hotar unionens legitimitet.