Idag utser Socialdemokraternas styrelse en ny ordförande för partiet.
Den utvalde heter Stefan Löfven, ordförande i fackförbundet IF Metall.
Löfven framstår som en stark kandidat. En pragmatiker med integritet som inte räds att tänka i nya banor. En tidigare svetsare med förutsättningar att laga de sprickor som plågar partiet.
Att det är ett oerhört viktigt beslut som ska fattas behöver knappast påpekas.
Partiet har inte råd att än en gång välja fel. Inte råd ekonomiskt men framför allt inte politiskt.
Valförlusterna 2006 och 2010 ledde till nedskärningar och omorganisationer. Varje förlorat riksdagsmandat innebär omkring en miljon kronor i minskat partistöd. Minskade ekonomiska resurser gör det svårare att föra ut budskapet.
Fast det centrala är trots allt att formulera ett budskap som det lönar sig att föra ut. Och det är den svåra delen av uppdraget – trots all uppståndelse kring Håkan Juholt är Socialdemokraternas kris i första hand politisk.
Löfven har som Metallordförande visat att han är väl förtrogen med sambandet mellan tillväxt och välfärd, med att välstånd måste skapas innan det kan fördelas. Det borde kunna tilltala den breda medelklass som flytt till Moderaterna och i viss mån Miljöpartiet.
”Jag vill koppla ihop människors frihet med rättvisa och solidaritet”, förklarade Löfven som en antydan till programförklaring på gårdagens korta presskonferens.
Löfven kommer om han blir vald – vilket allt tyder på – att leda partiet fram till ordinarie kongress 2013. En gång tidigare har Socialdemokraternas ordförande utsetts av partistyrelsen. Och om historien upprepar sig finns det anledning för S att känna tillförsikt.
I februari 1925 dog legenden Hjalmar Branting. Den som var föreslagen att efterträda honom, Fredrik Vilhelm Thorsson, avled kort därefter. I avvaktan på ordinarie partikongress, som skulle genomföras tre år senare, gick budet till Per Albin Hansson, då en kontroversiell person inom partiet. 1928 blev han kongressvald ordförande. Resten är svensk politisk historia.
Med stöd av bland andra Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld drev Per Albin Hansson igenom en politisk omorientering mot mitten, bort från det marxistiskt färgade partiprogram som antagits 1920.
Valet 1932 blev en stor framgång. Per Albin Hansson blev statsminister – inledningen på 44 år i regeringsställning.
Att Socialdemokraterna åter ska kunna bli det dominerande, självklart statsbärande parti Per Albin Hansson byggde kan nog uteslutas. Den tiden är förbi, förutsättningarna är helt annorlunda.
Men ett förnyat Socialdemokraterna med återfunnen tillförsikt kan ge Moderaterna en tuff match och åter skapa ett verkligt alternativ i politiken. Det är i längden bra för alliansen och det är bra för den svenska demokratin.
”Från mörkret stiga vi mot ljuset”, lyder en textrad ur en välkänd sång som ekar varje år på första maj.
Stefan Löfven kan bli mannen att visa partiet vägen ur det skymningsland där Socialdemokraterna idag befinner sig.