Det innebär minskat politiskt manöverutrymme – inte minst med tanke på att USA
tycks vara på väg in i en djup ekonomisk svacka samtidigt som saneringen
efter härdsmältan på Wall Street kommer att utgöra en svår belastning på den
federala budgeten för lång tid framöver.
Det är inte ett dukat festbord president George W Bush lämnar efter sig,
varken inrikes- eller utrikespolitiskt.
Krispaketet på svindlande 700 miljarder dollar som centralbankschef Ben
Bernanke och finansminister Henry Paulson lagt fram har stött på politisk
patrull.
På torsdagen hade Bush bjudit in ledande demokrater och republikaner från
kongressen samt presidentkandidaterna McCain och Obama för att tråckla ihop
de sista stygnen i en överenskommelse över partigränserna.
Men en politisk uppgörelse som innebär att Main Street – det vill säga vanligt
folk – får betala städningen på Wall Street är svår att sälja till väljarna.
Politikernas tvekan är förklarlig. Det stormiga mötet i Vita huset slutade i
oenighet.
Som en obehaglig påminnelse om att krishanteringen trots allt inte kan vänta
kom samma kväll beskedet att USA:s största sparbank och bolåneinstitut,
Washington Mutual, fallit. Resterna såldes omgående till banken JP Morgan
Chase för 1,9 miljarder dollar så att inte Washington Mutual skulle bli ännu
en börda på skattebetalarnas axlar.
Igår kväll svensk tid hängde Bushregeringens räddningspaket fortfarande i
luften.
Den första av tre valdueller mellan John McCain och Barack Obama genomfördes i
Oxford, Mississippi, natten mot lördag.
Det var länge oklart om Obama skulle få sällskap på scenen. Detta sedan McCain
i onsdags överraskande meddelat att han avbryter sin kampanj till dess att
den finansiella krisen fått en lösning.
John McCain ville förmodligen visa att han är en man som sätter nationens
intressen framför sin egna.
Men det var nog en missbedömning. Bilden av McCain som en oberäknelig
chanstagare riskerar att befästas.
Barack Obama var inte sen att påpeka att den som vill bli USA:s president inte
kan koncentrera sig på en fråga i taget.
Om det är något den man som i januari flyttar in i Vita huset får räkna med,
så är det att tvingas ägna en stor del av sin tid åt att hantera flera
kriser. Samtidigt.