Det var i en intervju i Veckans Affärer som Moderaternas partisekreterare Per
Schlingmann först lade ut texten om tankarna på kvotering från 2014. Han
hänvisade till den grova snedfördelningen mellan könen, mindre än en
femtedel av börsbolagens styrelseledamöter är kvinnor.
Det är förstås beklämmande statistik. Företag som bortser från vikten av
mångfald i styrelserna blundar för värdet av olika infallsvinklar. Ignorans
av sådant slag lär ge lägre lönsamhet, men bör för den skull inte
olagligförklaras. Börsbolagen är aktieägarnas egendom och politiska
jämställdhetssträvanden motiverar inte intrång i äganderätten med direktiv
om vilka som får ha styrelseposter.
Tidigare resonerade också Moderaterna så, men då utgick analysen från
individen, förklarar Schlingmann. Nu menar han att strukturella problem kan
kräva strukturella lösningar. Finansminister Anders Borg (M) instämmer.
Det är inte första gången Moderaterna lånar gammalt socialdemokratiskt
tankegods.
Arbetslinjen är det tydligaste tidigare exemplet. Förändringsarbetet har gått
fort. Vem hade i början av förra decenniet trott att Moderaterna anno 2010
skulle tala om att sätta strukturer före individer?
Alla väljare känner nog inte igen partiet.
Ibland tycks regeringskollegorna inte heller göra det.
De andra allianspartierna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern, är
fortfarande mot kvotering. Näringsminister Maud Olofsson (C) uttryckte i
fredags sin stora förvåning över utspelet. Hon framhöll i Ekot att
politikernas roll bör vara att skapa goda förutsättningar för företagen att
verka och för kvinnor att ta styrelseuppdrag – varken mer eller mindre.
Det har hon fullkomligt rätt i. Att det ofta tänks i inskränkta banor när
börsbolags styrelser väljs är beklagligt, men dumhet kan inte lagstiftas
bort. Det går inte heller att blunda för att kvotering kan göra
jämställdheten en björntjänst:
Kvinnliga styrelseledamöter som väljs för sin kompetens kommer att följas av
misstankar om att ha blivit ”inkvoterade”.
Kanske tänker sig Moderaterna att hotet i sig skall räcka för att få fler
kvinnor i styrelserna. Men varför ser könsfördelningen då ut som den gör,
trots att Winberg som jämställdhetsminister hotade med kvotering redan i
slutet av 1990-talet?
Det var feltänkt då. Det är feltänkt nu. Och det blir inte mer rätt 2014.