Protesterna fortsätter i Egypten efter onsdagens blodiga fotbollsupplopp i Port Said där över 70 människor miste livet och fler än tusen skadades.
Läget i landet är instabilt. Parlamentsval har genomförts men osäkerheten om framtiden består.
Kommer det styrande militärrådet – i praktiken en central del av den gamla maktapparaten under Hosni Mubarak – att hålla sitt löfte om att släppa ifrån sig makten?
Åtskilliga egyptier misstänker att rådet medvetet vill skapa kaos för att motivera fortsatt militärt styre. Sant eller osant, ansvaret för befolkningens säkerhet och därmed för våldsexplosionen i Port Said ligger hos rådet.
Muammar Kaddafi är borta men utvecklingen i Libyen oroar. Upprorsrörelsen är splittrad. I förra veckan avbröt Läkare utan gränser sitt arbete i Misrata. Orsaken var att kliniken regelbundet fick in tortyroffer från stadens fängelser. När patienterna fått vård hämtades de tillbaka för nya, brutala förhör.
Trots att FN:s säkerhetsråd knappt ens kan enas om en resolution som kritiserar regimen i Syrien blir diktatorn Bashar al-Assads ställning allt mer prekär.
Det finns en anledning till att omvärlden tassar så försiktigt – trots vittnesmålen om urskillningslöst våld mot civila, om tortyr, mord och fängslande. Syrien är en krutdurk, en mosaik av etniciteter och religioner. Faller regimen, som härskat genom att söndra, kan vad som helst inträffa.
Att människor som levt hela sitt liv under förtryck reser sig mot sina förtryckare kan ingen gärna beklaga.
Men det gäller också att ha realistiska förväntningar, att se bortom revolutionsromantiken.
Det behöver kanske inte påpekas, men några av världshistoriens mest kända revolutioner slutade allt annat än lyckligt.
Den franska revolutionen 1789 övergick i skräckvälde och så småningom till att Napoleon Bonaparte grep makten. Frågan när Frankrike blev en verklig demokrati är svår att besvara. Perioder av demokratisering följdes av återfall i totalitärt styre, senast under den tyska ockupationen 1940-1944.
Den ryska revolutionen 1917 ledde till Sovjetunionen och kommunistisk diktatur. Sovjetväldet upplöstes för tjugo år sedan men ännu syns ingen genuin, stabil demokrati i Ryssland, det land som för övrigt i säkerhetsrådet agerar bromskloss i fråga om Syrien.
Inget säger att revolterna i arabvärlden är dömda att misslyckas. Men det finns heller inga garantier för att upproren – allra minst inom överskådlig tid – leder till verklig demokrati.
Vad omvärlden, exempelvis EU, kan göra är att på olika sätt och efter bästa förmåga identifiera och stödja de demokratiska krafterna. Men det gäller att vara medveten om att detta är ett långsiktigt arbete och att åtskilliga bakslag är att vänta.