När Sydsvenskan i våras skrev om Skolinspektionens hårda kritik mot skolor i
Rosengård kom ett brev till ledarredaktionen från en lärare på
Kryddgårdsskolan, en av skolorna i området, med runt 300 elever från
förskoleklass till årskurs sex:
”Skolan är, skolan gör, ständigt detta ’skolan’ i bestämd form. Det finns en
faslig massa skolor i landet, det finns en hel del skolor i Rosengård.
Somliga gör ett fantastiskt jobb, andra ett bra jobb och säkert finns det
skolor som tyvärr inte håller måttet. Men ’skolan’ …, när ska vi slippa
detta sätt att behandla oss?”
Brevet ledde till ett studiebesök på en skola där klotter, skrik och stök i
korridorerna lyste med sin frånvaro. Fjärran från den bild som frammanats av
Skolinspektionens rapport:
”I Rosengårds grundskolor får inte eleverna den utbildning de har rätt till
och kunskapsresultaten är alarmerande låga.”
I veckans nummer av Fokus granskas den svenska skoldebatten kritiskt,
samtidigt som tre vitt skilda skolmiljöer i olika delar av landet skildras.
Skillnaderna i förutsättningar, pedagogisk inriktning och resurser är så
stora, skriver reportern Sara Farhoudi, att det är en felaktig utgångspunkt
”att det finns en skola att diskutera”.
Något ligger det i detta. Problemen ser olika ut, liksom lösningarna.
Men mångfalden är även en styrka. Det finns usla skolor och skolor som är
riktigt bra. Då borde det vara möjligt att lära och utvecklas av varandras
misslyckanden och framgångar.
För detta krävs systematiska jämförelser och utvärdering. Men också att
politikerna låter bli att detaljstyra undervisningen och anförtror lärandet
– skolans eget lärande – åt lärare och skolledningar.