Men medan Moderatledaren Fredrik Reinfeldt – iklädd rollen av trygg landsfader
– betonar att hans parti inte vill ”att Sverige ska bli ett annat land”
häver Centerpartiets ledare Maud Olofsson trotsigt upp sin stämma och ropar:
”Vi måste våga tänka nytt.”
I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet betonar Olofsson vikten av
att ifrågasätta det gamla och invanda. Och udden är tydlig:
”I nästa mandatperiod kommer Centerpartiet att prioritera en reformering av
arbetsmarknadens regler, las.”
Det är alliansens olösta grundkonflikt som åter kommer i dagen.
På Moderatstämman argumenterade ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman för
förändring. För ungdomarnas skull:
”Vi skall komma ihåg att den här lagen är gammal. Den kanske passade den
tiden, men passar den vår tid, passar den framtiden?”
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) lät som ett eko ur LO-borgens
djup när han försvarade status quo och framställde det hela som ett
nollsummespel:
”Det blir inte färre varsel för att man pekar ut en annan grupp som får gå.
Gör man en sådan förändring då får de gå som har en ännu sämre förankring på
arbetsmarknaden, de äldre, de lite sjuka eller lågproducerande. Deras
möjlighet att komma tillbaka är nära nog noll.”
Littorin är fel ute.
Om företag i dagens knivskarpa internationella konkurrens skall bära ansvaret
för att sysselsätta ”de äldre, de lite sjuka eller lågproducerande” riskerar
detta – om något – att leda till fler varsel.
Den som av olika anledningar inte klarar sitt nuvarande jobb bör få hjälp att
hitta ett nytt och lämpligare, inte bäddas in och förvaras.
Littorins argument kan verka sympatiskt och välmenande. Men hur påverkas
självbilden och självförtroendet hos den som kanske känner sig som en
belastning för arbetskamrater och arbetsgivare?
Att las och principen ”sist in, först ut” slår mot ungdomar må vara sant. Det
är ändå ett sidospår.
Det är inte för ungdomarnas skull reglerna behöver anpassas. Det är för allas.
Las behöver ändras inte minst för att ge dem som är äldre och erfarna
incitament att röra på sig, skaffa nya erfarenheter och ny kompetens.
Las gör att vissa stängs ute, men också att andra stängs in, förleds att blir
kvar på arbetsplatser där de inte trivs, i vissa fall med arbetsuppgifter de
inte klarar eller är överkvalificerade för.
Dagens arbetsmarknad är inte statisk. Framtidens arbetsmarknad kommer att vara
det i än mindre grad. Om tio år har en stor del av dagens jobb försvunnit
eller förändrats drastiskt.
Den utvecklingen är varken bra eller dålig – bara oundviklig.
Därför är anpassning en klokare strategi än motstånd.
Maud Olofsson bör ta striden.