Det står ett skimmer kring Lomma. Där är det tryggt. Där är det välordnat,
välbeställt, välskött. En förebild för andra kommuner. En idyll för de
lyckligt lottade som bor där.
Häromveckan utnämndes Lomma till Sveriges näst bästa skolkommun av
Lärarförbundet.
Och när tidskriften Fokus presenterar sin årliga rankningslista över Sveriges
kommuner finns Lomma alltid med i tätstriden: etta 2006, tvåa 2007, trea
2008, femma 2009, tvåa 2010, etta 2011.
Men är bilden av den välmående sydvästskånska kommunen helt sann? Eller
snarare: Är den hela sanningen?
Lisbeth Andersson, ordförande i Lärarförbundet lokalt, tycker i alla fall inte
att Lomma är en självklar förebild på skolans område.
”Det som gett Lomma den fina placeringen är sådant som politikerna inte kan
göra något åt. Välutbildade föräldrar och väldigt lite sociala problem”,
konstaterade hon i Sydsvenskan i söndags.
Och en närmare granskning av de bedömningar som ligger till grund för
rankningen ger vid en första anblick Lisbeth Andersson rätt.
När det gäller lärartäthet hamnar Lomma långt ner på listan, på plats 203. När
det gäller de ekonomiska resurser som avsätts till undervisningen är det 138
svenska kommuner som satsar mer än Lomma.
”Pengar och kvalitet i skolan har mycket liten koppling”, kommenterar
kommunalrådet Anders Berngarn (M) i en intervju i C-delen i dagens
Sydsvenskan.
Nej. Det finns andra samband som är tydligare.
Som Berngarn påpekar i intervjun: genom att göra Lomma till en attraktiv
boendekommun får man också välutbildade föräldrar, och välutbildade
föräldrar ger barn som klarar sig bra i skolan.
”Det är en politisk effekt som omedelbart slår in på skolresultatet. De här
föräldrarna kan hjälpa sina barn”, konstaterar Berngarn.
Det är med andra ord inte bara genom anslagens storlek som politikerna kan
påverka skolresultaten.
Lomma har, noterar Anders Berngarn, ”ett extremt bra varumärke”. Det är inte
någon slump utan resultatet av medvetna politiska val.
Av Fokus kommungranskning framgår bland annat att Lomma har höga
taxeringsvärden och bland de högsta villapriserna i landet. Samtidigt är det
ont om hyresrätter.
Det innebär att resurssvaga familjer och individer – sådana som kan befaras
skapa problem för kommunen i form av ökade utgifter – icke göre sig besvär.
De har helt enkelt inte råd att flytta till Lomma.
Och genom att satsa på exklusiva bostäder när det byggs nytt i kommunen
bevaras och förstärks denna ordning.
På samma sätt är det med Lommas restriktiva flyktingmottagning. Fram till 2007
vägrade kommunen att ta emot flyktingar. Och från politiskt håll är man
angelägen om att begränsa antalet som tas emot. Som Anders Berngarn
uttryckte saken i Sydsvenskan för ett år sedan:
”Vi vill ha perfekt integrering och då ska vi inte ha fler än att vi har
verksamhet som fungerar till hundra procent.”
Det står ett skimmer kring Lomma. Men också en doft av cynism, av kall
beräkning.
Hit är alla välkomna. Om de har råd. Och om de kan bli perfekt integrerade.