Den dystra bilden av livet i landets högsta beslutande politiska församling
ger Anne-Marie Pålsson, riksdagsledamot för Moderaterna sedan 2002.
”Jag har under de här åren kunnat se hur riksdagen nästan totalt har tömts på
innehåll, makt och inflytande”, sade hon i Ekot igår.
Utan att ge några specifika exempel berättade Anne-Marie Pålsson att det finns
många frågor där hon känt sig tvingad att följa regeringens linje. Att vägra
får konsekvenser.
”Det händer väldigt tråkiga saker för den enskilde. Det är inte så att du går
ut och schavotterar på torget, men internt sätter all psykisk terror in”,
hävdade Anne-Marie Pålsson, som bestämt sig för att lämna riksdagen när
mandatperioden går ut nästa år.
Bilden känns igen, inte minst från dramatiken kring FRA-frågan, förra
sommarens hetaste politiska strid. Enskilda ledamöter som Karl Sigfrid (M),
Fredrick Federley (C) och Birgitta Ohlsson (FP) vittnade då om det tryck de
utsattes för när de ville följa sitt samvete snarare än partilinjen.
Att svenska val handlar om parti och inte om person – bortsett från
partiledarna – är en tradition som visat sig svår att rubba. Uppenbart är
att personvalsreformen 1998 inte gjort någon större skillnad.
Riksdagsledamöter förväntas fortfarande – även om de vunnit sin plats genom
en personvalskampanj – följa partiet. Framförallt i viktiga frågor.
Väljarna tycks ha insett detta. Andelen kryssade valsedlar minskar riksdagsval
efter riksdagsval. De inkryssade ledamöterna blir färre till antalet: från
dussinet jämnt 1998 till bara sex stycken i valet 2006. Om enskilda
ledamöter kan piskas in i ledet även i profilfrågor där deras linje avviker
från partiets faller rimligen det mesta av poängen med personval.
Paradoxalt nog har den som gillar tanken på personval kanske större möjlighet
att utöva inflytande i det förestående valet till Europaparlamentet än i ett
svenskt riksdagsval. Paradoxalt med tanke på att Sverige bara utser 18 av
totalt 736 ledamöter. Men just för att parlamentet är en sådan heterogen
samling av partier och grupperingar blir utrymmet för politiska
individualister större. Den som aktivt och engagerat driver frågor och
bygger allianser har också möjlighet att påverka.
Parlamentet i Bryssel är dessutom något av en frizon som partitopparna i
Sverige ägnar ett mestadels förstrött intresse.
Att parlamentet inte skulle ha något inflytande att tala om är numera närmast
en myt. Åtminstone hälften av alla lagar riksdagen stiftar beräknas ha sitt
ursprung i något EU-direktiv, och beslut om ny EU-lagstiftning fattas i
många fall gemensamt av parlamentet och ministerrådet.
EU-valet – det personliga valet?
Också ett skäl att gå och rösta.