Den ryske författaren Anton Tjechov hade en tumregel som han ansåg att varje
god dramatiker borde följa: hänger ett gevär på väggen i den första akten så
måste det avfyras i den andra eller tredje.
Det som gäller i konsten kan ofta överföras på verkligheten – finns det ett
vapen så kommer det förr eller senare till användning.
Ett samhälle med många vapen tillgängliga och med många våldsbenägna människor
har problem. Allvarliga problem.
Som Malmö.
Igår sköts ännu en man ihjäl här, nu på Lindängen.
Sveriges tredje stad flödar över av illegala vapen, varnar polisen. Men andra
delar av rättsväsendet tycks inte ta situationen på allvar.
För bara några dagar sedan dömdes en man ur stadens gängmiljö till fyra
månaders fängelse för innehav av en kalasjnikov, en automatkarbin avsedd för
militär strid. Att mannen sade sig behöva vapnet för sitt eget skydd sågs av
rätten som en förmildrande omständighet, enligt Börje Sjöholm, operativ chef
för länskriminalen i Malmö.
Om det hänt i Danmark hade mannens kopplingar till kriminella gäng istället
varit en försvårande omständighet. Sverige borde ta efter grannlandet på den
punkten, resonerade Sjöholm i Sydsvenskan nyligen:
”Vi behöver kunna se till sammanhanget ett vapen hittas i. Som danskarna, de
ger ett femtioprocentigt påslag på straffet om man tar ett vapen i
gängmiljö.”
Sjöholm har en poäng. Att minska tillgången på vapen är viktigt. Det kan
finnas anledning att se över vapenlagen och inte minst att diskutera
tillämpningen av den. Hårdare straff innebär, som kriminologen Jerzy
Sarnecki påpekade igår, åtminstone att den som bryter mot lagen sätts ur
spel för längre tid.
Men som företrädarna för USA:s förkättrade vapenlobby NRA, National Rifle
Association, brukar påpeka: det är inte vapnet som dödar, det är den som
håller i vapnet.
Kriminaliteten och våldet, pistolerna och automatkarbinerna är trots allt
symptomen, inte sjukdomen.
”Vi har fått en utveckling med bristande respekt för människoliv och ett våld
som saknar alla proportioner”, konstaterade Sjöholm i DN igår.
Att den grova, mer eller mindre organiserade brottsligheten breder ut sig i
Malmö beror inte minst på ett växande utanförskap. Många – inte bara
ungdomar – förlorar framtidstron.
Ansvaret för utvecklingen måste fördelas på många händer.
Malmö har ett problem, men det är mer än ett Malmöproblem. Utanförskapet växer
också i andra svenska städer, stora som små.
Malmös politiskt ansvariga har ett tungt arbete framför sig, inte minst med
att få ordning på och i skolan. Men de lokala politikerna kan inte ändra
vapenlagen eller styra hur polisen skall vara organiserad, de rår inte över
integrationspolitikens utformning.
Polisen i Malmö får hjälp av Rikskriminalen. Politikerna i Malmö måste få
hjälp av regeringen.
”Detta är inte en lokal eller regional fråga”, sade justitieutskottets
ordförande Morgan Johansson (S) igår. Justitieminister Beatrice Ask (M)
instämde.
Bra.
Alliansen har denna andra mandatperiod visat brist på idéer och ambitioner.
Ändå saknas det knappast utmaningar.
Det är bara att se på Malmö.