Utan smink, med solglasögon och en sjalett om håret tog sig Norma Jean Baker till sina kvällskurser i litteraturvetenskap på UCLA.
Att Marilyn Monroe var mer än en kurvig blondin i ett vampfodral har otaliga biografier behandlat. Komplexiteten till trots framställs hennes liv inte sällan som en enda lång tragedi.
Kanske med viss rätt.
Det började dåligt, en psykiskt sjuk mamma, fosterfamiljer och barnhem. Och det slutade onekligen tragiskt – med ett förmodat självmord.
Idag är det på dagen 50 år sedan.
Monroes liv kan också betraktas som en enorm framgångssaga. Hon följde sitt hjärta. Blev skådespelerska, gjorde underverk med sina rollkaraktärer, blev stenrik och världsberömd.
Att bara placera in henne i en offerroll är att förminska henne.
Tidsepoken bör vara lättare att fördöma. Sedan 1962 har många samhällen blivit lättare att andas i, inte minst Sverige:
1964 godkänns p-piller.
1965 förbjuds våldtäkt inom äktenskapet.
1975 införs fri abort till och med tolfte havandeskapsveckan.
1989 får kvinnor formellt tillträde till alla delar av Försvarsmakten.
Och så vidare.
Utvecklingen har onekligen gått framåt även på de oskrivna reglernas område, men inte av sig självt.
I arbetet för ett mer tolerant samhälle måste kompassen vara inställd på individen. Frigörelse för kvinnor handlar om kampen för människans rätt att följa sina drömmar oavsett vilka de är – så länge det inte skadar andra.
Kanske hade Monroe valt en annan väg idag, men de val hon gjorde kan inte per automatik vara fel, eller icke-feministiska.
Att hävda det vore att blunda för hennes styrka – att förminska människan Norma Jean Baker.