Planen, som presenterades av president Barack Obama på fredagen, innebär fler
soldater, ökat bistånd, mer diplomati och en utsträckt hand, inte bara till
grannländer som Iran och Kina, utan också till moderata krafter bland
talibanerna.
”I ett extremt fattigt land som har befunnit sig i krig i decennier, kommer
det inte att bli fred utan försoning mellan forna fiender”, sade Obama.
För Karzai var denna öppning högst välkommen: den afghanske presidenten har
länge hävdat att fredssamtal och försoning med talibanerna är den enda
möjligheten att få slut på våldet i landet. Frågan är väl om motsvarande
vilja till fred och försoning finns bland talibanerna själva.
Samtidigt som Obama vill erbjuda en utväg för människor som anslutit sig till
talibanrörelsen av andra skäl än fanatisk, religiös övertygelse, svävar han
inte på målet om att den hårda kärnan bland talibanerna knappast går att
övertyga eller förhandla med, utan måste bekämpas militärt.
Måhända återspeglar detta Obamas och Karzais – trots allt – något olika
prioriteringar: för USA förblir huvudmålet att bekämpa terrornätverket
al-Qaida för att förhindra framtida terrordåd i USA. Men Obamas plan vittnar
om en insikt om att detta mål förutsätter politisk stabilitet, ekonomisk
utveckling och ett diplomatiskt helhetsgrepp för regionen.
För Pakistans del innebär planen bland annat att landet får 1,5 miljarder
dollar i amerikanskt bistånd varje år.
”Det är en bekräftelse på vår vädjan om ekonomiskt stöd för att bekämpa
extremismen”, sade den pakistanske presidenten Zardari i en kommentar.
Men USA ökar samtidigt pressen på Pakistan att bekämpa talibanerna som vuxit
sig allt starkare på den pakistanska sidan gränsen. I Swatdalen, nära
gränsen till Afghanistan, tvingades den pakistanska regeringen nyligen
acceptera införandet av sharialagar i utbyte mot vapenvila med islamistiska
rebeller.
Utvecklingen i Pakistan är en nyckel till fred i hela regionen. USA:s ökade
fokus på landet är därför välkommet och bör få stöd av såväl EU som Sverige.
Sverige har fredsstyrkor och bedriver ett omfattande bistånd i Afghanistan.
Pakistan finns däremot inte med bland Sidas samarbetsländer, och biståndet
från EU är begränsat.
Statsvetaren Sten Widmalm lanserade för en tid sedan på Aktuella frågor idén
om en internationell Marshallplan för att stödja den vacklande pakistanska
demokratin. En sådan plan skulle samtidigt vara ett välbehövligt stöd för
det krigshärjade Afghanistan.