I Stockholm öppnar idag redan kontroversiella Middag med Pol Pot – en
utställning om ideologiska skygglappar och selektivt seende. Det är Forum
för levande historia som försöker förklara hur en svensk delegation med
bland andra Gunnar Bergström och Jan Myrdal under en resa till de röda
khmerernas Kambodja 1978 kunde missa ett av historiens största massmord.
Utställningen marknadsförs med ett slags reklamfilm, Mao-glasögonen (se filmen
på www.levandehistoria.se/polpot). Den är välgjord, informativ och rätt
fyndig.
Men också provocerande.
Det är tveksamt att utnyttja en enskild individ, som Jan Myrdal, i
marknadsföringen. Jo, visst är Myrdal både ideologiskt enögd och en
hårdhudad offentlig debattör. Men att en myndighet öppet hånar en utpekad
medborgare? Det kan inte vara okej.
Debatten borde handla om just detta, att Forum för levande historia är en
statlig myndighet.
En sak måste först fastslås:
Det är alldeles nödvändigt med upplysning om grova brott mot mänskligheten.
Historiekunskaperna i Sverige, inte minst bland ungdomar, kan definitivt bli
bättre. Också information om de röda khmerernas kommunistiska idealland
Demokratiska Kampuchea – som under fyra år av svält, tortyr och avrättningar
kostade omkring 1,7 miljoner människor livet – behöver spridas.
Produktioner från Forum för levande historia har också varit av hög kvalitet.
Till exempel ... om detta må ni berätta ..., boken om Förintelsen i Europa
1933–1945.
Men det är inte hugget i sten att staten är god och att staten alltid har
rätt. Därför borde staten inte heller bygga upp ideologiska
propagandacentraler.
Folkhälsoinstitutet, Ungdomsstyrelsen, Nationella sekretariatet för
genusforskning, Barnombudsmannen och vissa andra myndigheter är vad
statsvetaren Bo Rothstein kritiskt kallat ideologiska statsapparater. De har
inte bildats främst för att verkställa politiska program som riksdag och
regering klubbat, utan för att producera ideologi.
En del av myndigheternas informationsverksamhet är, som 2006 års
Förvaltningskommitté noterat, ”av opinionsbildande karaktär”. Men att ha
opinionsbildning som huvuduppgift är något annat.
Det blir rentav bisarrt när dessa myndigheter riktar sina påverkansförsök mot
– riksdag och regering.
Även Jan Myrdal kan vara tänkvärd. Som på debattsajten Newsmill, där han
påpekar att statsmakterna på 1920-talet skapade en ideologiskt styrande
institution som Statens institut för rasbiologi.
Så fel det kan bli.
Att bilda opinion, att ideologiskt påverka medborgarna, är partiernas uppgift,
organisationernas, mediernas, enskilda individers. Men myndigheternas?
Det bör vara en livaktig akademi, och i förlängningen skolväsendet, som går i
bräschen för upplysningen.
Låt forskarna skriva historien.