Det är både sorgligt och oroande.
Sorgligt på grund av alla de ytterligare människoliv som nu går till spillo.
Oroande därför att en konflikt som eskalerar kan bli omöjlig att
kontrollera. Insatserna är höga. I vågskålen ligger den tvåstatslösning som
är den enda rimliga utvägen ur den israelisk-
palestinska konflikten.
Därför borde våldet trappas ner istället för upp. Men det är lättare sagt än
gjort.
FN:s säkerhetsråd kunde vid ett möte natten till söndagen svensk tid inte enas
om ett krav på vapenvila. USA lade in sitt veto.
Ӏnnu en ensidig vapenvila som leder till raketangrepp mot Israel kan inte
accepteras”, förklarade USA:s president George W Bush på lördagen.
”Eldupphöret måste vara ett eldupphör som alla samtycker till och som tydligt
hålls”, sade EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana igår.
Självklara utgångspunkter, kan tyckas.
Under den halvårslånga vapenvila som nyligen bröts har Hamas stärkt sin
militära kapacitet. Terrorgrupper i Gaza förfogar nu över missiler med en
räckvidd på närmare fyra mil. En tiondel av Israels befolkning på 7,5
miljoner och några av landets största städer är idag inom skotthåll för
raketerna från Gaza. Ett par miljoner kan nås av missiler från Hizbollah i
Libanon.
Det israeliska uttåget ur Libanon 2000 innebar inte något slut på hotet från
Hizbollah, sommaren 2006 ledde det till krig. Uttåget ur Gaza 2005 fick till
följd att raketangreppen därifrån intensifierades kraftigt. Om den
israeliska allmänheten ser att land inte kan bytas mot fred kommer det inte
heller att gå att få stöd för en överenskommelse som innebär att Israel
släpper kontrollen av Västbanken.
Många ser ett samband mellan den israeliska regeringens agerande och det
förestående valet. Det är inte orimligt. I en demokrati måste politikerna ta
hänsyn till opinionen om de vill bli omvalda. Därför hade den sittande
regeringen till sist inget annat val än att slå tillbaka militärt mot Hamas.
Allt annat hade bäddat för en valförlust och möjligen en kraftig
högerkantring i israelisk politik, kanske öppnat för krafter som får
Likudledaren Benjamin Netanyahu att framstå som en duva. Det hade inte ökat
fredschanserna.
Myntet har som alltid en baksida. När palestinska civila – män, kvinnor och
barn – dödas under israeliska militäroperationer blir det svårare, till sist
kanske omöjligt, för den palestinske presidenten Mahmud Abbas att fortsätta
fredsförhandlingarna.
Allt kan med andra ord hända. Ännu en gång får utvecklingen i Mellanöstern
världen att hålla andan.